I tisdags vilade jag medan killarna körde.
I onsdags var jag på det igen!
Testade kabinbanan upp för första gången och körde Månskogen vilket jag nog måste säga var min favorit från Åre-resan. Den liknade Vallaskogens mtb-bana väldigt mycket med alla sina rötter och små klurigheter. En väldigt vacker bana genom skogen med spänger, bäckar och grönska. Annars var det Shimano och Lilla Blå som gällde. Man hittar snabbt sina favoritbanor och vill köra dem flera gånger för att kunna köra lite snabbare och lite bättre.
Jag måste säga att man har stor fördel av att ha cyklat mycket mtb innan man ger sig på downhill, särskilt om man är lite rädd. Det kan vara en del mentala spärrar att ta sig över om man inte är van. Vissa hade skrämt upp mig lite innan vi åkte med att ”blinkar du så är det kört” ungefär.
Riktigt så illa var det inte, inte alls faktiskt. Hojen är byggd för att åka utförs och känns mycket mer säker och stabil än en XC-hoj. Många branta partier jämnas ut och cykeln sväljer det mesta tack vare annorlunda geometri, dämparnas slaglängd och cykelns låga tyngdpunkt. Många banor kan man i princip bromsa sig igenom även om det är betydligt roligare att släppa på.
Är du det minsta sugen att testa downhill, tveka inte! Men låna gärna en polares mtb och testa lite i skogen först :)
