När jag tänker tillbaks på min tid som fotograf är det fotografierna jag tagit av lust och min dragning till att fånga naturen som betytt mest för mig. Bröllop och husfoto i all ära, det går inte att jämföra med skapande som helt och hållet kommer ur lusten att bara få skapa. Inga tidsramar, bara jag och min kamera.
Jag har fotograferat sedan gymnasietiden – det är 25 år sedan nu. Det började med en enkel kompakt digitalkamera som jag tog med mig till skolan varje dag. Jag tog varje tillfälle jag fick att fotografera något (helst utomhus). Det har varit ett av mina största intressen och jag har haft äran att arbeta med foto sedan 2013.
Några foton bär jag särskilt med mig från 2025.
Våren är den allra bästa av årstider för mig. Jag är svältfödd på intryck under hela vinterhalvåret, och när våren äntligen brister ut i all sin prakt kommer jag till liv. Ensam om denna känsla är jag knappast ensam om. Kameran följer som brukligt med mig ut i naturen för att förstärka känslan av livskraft. Jag tror jag hade med mig mitt Nikon 105mm/2.8 macro-objektiv just denna dag för att bland annat fotografera häggen. Det jag särskilt tycker om med denna bild är mjukheten och ljuset. Både skärpan och ljuset är soft och enligt mig ser detta nästan mer ut som en målning än ett fotografi.
Även vintern 2025 hade sina glansdagar. Här i början av januari möttes jag av ett osannolikt väderfenomen jag sällan skådat. Sol, dimma och frost på samma gång. Den dagen fotograferade jag några av mina finaste foton, inkl. den söta stjärtmesen!
Förra sommaren var jag symptomfri. Jag levde loppan och hade en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag tänker ofta på de månaderna och hur fri jag kände mig. I min läkning använder jag mig av visualiseringar och det är just sommaren 2024 jag ser då.
Det är både svårt och enkelt att förklara vad det är som försiggår i mig. Vården skulle antagligen säga att det är kroniskt trötthetssyndrom, ME eller ”bara stress”.
Nervsystemet & hjärnan
De flesta av oss vet om att vi har en hjärna och ett hormonellt system. Men visste ni om att vi också har ett nervsystem som samarbetar med hjärnan? Detta system styr alla funktioner i våra kroppar, allt från hjärtats rytm och matsmältning till hormoner. Nervsystemet har två delar; det parasympatiska och det sympatiska.
När nervsystemet känner ett hot befinner vi oss i det sympatiska nervsystemet. Hjärnan tolkar situationen och förbereder sig för fight, flykt eller freeze. När faran är över slappnar systemet av och återgår till normala bestyr. Detta kallas för det parasympatiska systemet.
Men ibland kan detta system fastna i det sympatiska systemet, beredskapen för hot är ständigt på och kan inte slappna av. Det är som att hotet aldrig lämnar kroppen. Så kan det bli efter långvarig stress. Ibland utlöses det av en virusinfektion, matförgiftning eller mögelexponering. Det är däremot inte detta som är grundorsaken utan det som gjort att bägaren rinner över.
2022 blev ett särkilt tufft år för mig och det var då bägaren rann över på riktigt. Vanliga saker som promenader kunde få mig att bli sängliggandes dagen efter. Det är något som ofta kallas för PEM i dessa sammanhang och står för Post Exertional Malaise. Så hade jag det fram till tidig sommar 2024. Olika events den våren gjorde att stress som funnits inom mig släppte och mitt system (min hjärna och nervsystem) kunde äntligen känna sig tryggt. På en kort tid kunde jag börja leva precis som vanligt. Jag tränade och levde helt fritt utan att få några bakslag. Återhämtningen efter ansträngning var ögonblicklig.
Tyvärr förstod jag inte vad som hade gjort mig frisk (eller sjuk heller för den delen), så jag gjorde inga förändringar i mitt liv. Jag fortsatte sätta press på mig själv på olika osunda sätt och mitt system detekterade hotet återigen och jag föll tillbaka.
Sommaren i Skaraborg, 2024
Nu i november 2025 kämpar jag mig tillbaka. Mitt stora problem har hittills varit att hitta en hållbar nivå i min vardag. En nivå där jag inte pushar mig för hårt under mina bra dagar så att jag får symptom. För en rutin-motståndare som jag är detta en stor utmaning då det ofta kommer innebära att göra samma saker varje dag. Det gäller att finna the sweet spot – att utmana sig men att inte falla tillbaka och få symptom. Därefter öka lite allt eftersom så att kroppen långsamt får vänja sig vid det nya och förstå att det inte är farligt.
Detta är dock bara en del av tillfrisknandet. Att connecta med mig själv har gjort en stor skillnad i mitt liv. Många av oss tenderar att trycka undan känslor vi tycker är obehagliga genom t ex alkohol, socker eller timmar med mobilen. Att sitta med alla mina känslor.. och det själsliga och det andliga. Likaså ta egenansvar och få egenmakt. Och så kanske det viktigaste: tron på att det går att bli frisk.
Förra året i augusti besökte jag Österlen med Fredrik. Det är en av mina favoritområden i hela Sverige och jag längtar efter nästa gång jag ska resa dit.
Haväng är ett naturskönt område och ett populärt utflyktsmål på Österlen, beläget vid Verkeåns utlopp vid Hanöbukten, strax norr om Kivik. Vi traskade runt bland fåren och skymtade Havängsdösen som är en stenkammargrav av typen dös från yngre stenåldern, c:a 5 500 år gammal. Tyvärr tog jag inga närbilder på den, men den syns på håll på den första bilden nedan.
I närheten finns också Lindgrens länga. Det är en liten promenad dit som är väldigt fin. Jag vill dock minnas att vi gick vilse först och råkade stöta på bautastenarna vid Örakarsgården. Det blev en angenäm omväg!
Vi båda tyckte detta var ett fantastiskt område som vi gärna återvänder till!
