Den här oasen finner man strax utanför Mjölby. Habblarp Trädgårdar är en handelsträdgård med massor av härliga blommor och djur. Här finns gäss, kaniner, höns och får. Sommartid finns också ett litet café. Jag var ute efter nya blommor till balkongen då penséerna blommat över för länge sedan! Jag hittade flera rara blommor som fick följa med mig hem och hann även hälsa på kaninerna :)
För mig spelar det ingen roll om blommor växer i det vilda, i nåns trädgård eller som här i en handelsträdgård. Jag blir lika lugn och glad av att beskåda dem, och bland det bästa jag vet är att fotografera dem. Det går liksom inte att misslyckas!
Ända sedan jag och min vän Ivana gjorde boken Vättern – möten, mat, människor har jag velat återbesöka Hjo. Boken kom ut för några år sedan och jag hade inte tagit aktion förrän nu. En ledig söndag fick bli vår resa mot andra sidan Sveriges näst största sjö.
Men först blev det ett stopp på bisonfarmen i Gate. Fredrik visste ingenting, och jag ville överraska honom med att åka på bisonsafari. Vad glad han blev! :) När vi kom fram till gården avgick det en guidning en kvart senare, perfekt! Vi hoppade upp på den stora vagnen som satt i släp på en traktor som körde in i den enorma hagen med vyer över Vättern. Här låg det bison och slappade i solen med sina kalvar. Såna enorma djur! Samtidigt som de ser så snälla ut. Men låt dig inte luras, de är vääääldigt starka och kan ställa till med stora skador om de skulle vara på det humöret.
Efter bisonsafarin tog vi oss lite söderut igen, till Strömbäcks Gårdscafé mitt inne i skogen. Supermysigt! Men lite kallt för oss som satt i skuggan. Här fikade vi på citronmarängpaj, äppelpaj och tranbärscookie.
Mätta i magen körde vi norrut igen och kom fram till den lilla trästaden Hjo. När jag varit här tidigare har jag missat/inte haft tid till att besöka stadsparken så det gjorde vi nu. Här finns enormt vackra trävillor i olika färger med vacker snickarglädje. Ett stenkast bort ligger Guldkroken-badet här i Hjo med de fina strandbodarna.
Här i Hjo strosade vi vid hamnen, besökte Stil-bodarna, åt på restaurang Känsla och tog en glass på Gula Paviljongen där de gräddar sina egna våffelstrutar.
Västanvik ligger norr om Motala och i närheten av Medevi brunn. Här går östgötaleden längs med Vätterns strand, förbi tallar och bitvis på sumpmark där spänger är utplacerade. Men mestadels är det bara underbar utsikt över vattnet. Fredrik och jag var här för några år sedan, och då utgick vi från Medevi. Den här gången parkerade vi bilen i Västanvik precis vid välkommen-skylten. Delen av östgötaleden som går här är en rundslinga på ca 10 km.
Vi valde att gå leden medsols istället för motsols som vi gick förra gången. Den första biten går i skogen och på spänger genom blåbärsris. Här såg vi en ödla som försvann lika snabbt som vi såg den. Efter ett tag kommer man fram till Vätterns stand och sedan följer man vattnet i flera kilometer. Passerar flera småbåtshamnar med bad.
Går man i ett normalt tempo och inkluderar pauser och ett dopp går man leden på ca 3-4 timmar. Det finns fler vackra platser att sätta sig på och njuta av utsikten. Går du här på sommaren så ta med rikligt med vätska. Åtminstone jag blir oerhört varm av att röra på mig på sommaren, och jag drack vatten mest hela tiden.
På slutet av rundan hittade vi en allmän brygga där ingen var, och jag hoppade i vattnet för att svalka mig. Det var bara 17 grader i vattnet men SÅ skönt i den här värmen.
Östgötaleden Västanvik
Distans: Ca 10 km (beroende på vart du startar ifrån, startar man från Medevi blir turen lite längre) Underlag: Barrig och lite rotig stig, grusvägar, spänger, asfalt bitvis, bergshällar
Hitta Hit: Med bil åk från RV 50 mot Medevi och parkera vid Medevi brunn eller mot Västanvik och parkera nära korsningen Åtorpsvägen, vid skylten Välkommen till Västanvik. Med buss åk till Medevi brunn eller hållplatsen Åtorpsvägen i Västanvik.
Att Linköping öppnar en RIKTIG fotovänlig butik kan ju vara det bästa som hänt den här staden på länge! Märket Joe Nimble kom jag i kontakt med för ett par år sedan då de hade en pop up-butik på Örbäcks Gårdscafé. Fredrik köpte då ett par skor, medan jag har avvaktat lite. Jag både springer och går regelbundet i så kallade barfotaskor sedan ca 10 år tillbaka. Och det är precis det som är Joe Nimbles grej! Sköna skor med bred tåbox, låg vikt och med olika tjocklekar på sulor finns det något för alla!
Jag besökte butiken igår för första gången (invigning i mars i år), då min pappa behövde nya skor. Idag var jag sugen på att klämma och känna i lugn och ro. Specifikt ett par lätta vandringskängor hade fångat mitt intresse på hemsidan. För några år sedan köpte jag ett par barfotakängor från Vivo Barefoot. Lite grisen i säcken får jag medge eftersom de inte fanns att prova i Sverige, så jag köpte de direkt från hemsidan. Jag var nog nöjd med dem till en början, men allt eftersom jag använde de mer och mer så upplevde jag dem som för stora och klumpiga. De var liksom FÖR breda och jag fick ingen sådär go “snug” känsla över mellanfoten så fötterna gled omkring där inne.
Det här är inget sponsrat inlägg, men kängorna från Joe Nimble var lätt de skönaste jag haft på min fot! I butik nu finns två olika sorter med likadan ovandel men den ena har en tunn sula och den andra har en tjockare sula för bättre grepp när det är slaskigt och halt ute. Den med tunn sula blev min favorit. Ett par Wandertoes fick följa med mig hem.
Joe Nimble butik Linköping
Nygatan 41 är adressen för er som vill besöka butiken!
Löparskor med tjockare sula finns för de som inte känner sig redo att ta steget fullt ut mot minimalistiska skor riktigt än, eller bara vill ha en mjukare sula över lag.
Mina nya minimalistiska vandringskängor – WanderToes
Farfar och Inga-Lisa är äntligen fullt vaccinerade och idag körde vi ner till Vimmerby för att fira farfar som just fyllt 88 år. Det var ett år sedan vi var där sist och då var vi utomhus och höll avstånd. Idag kunde vi sitta nära och jag kramade om farfar flera gånger, hoppas han kände hur mycket jag håller av honom!
Ni förstår, jag har så många minnen tillsammans med honom. Han har ägt ett åkeri och levererat tak-pannor land och rike kring. När jag var liten (4-5 år) åkte jag med honom kors och tvärs över Sverige i sin lastbil. Minns egentligen bara fragment från den tiden men han brukar berätta historier. När min farmor blev sjuk i cancer bodde jag hos farfar och farmor. Min pappa tog hand om farmor och jag åkte taxi in till Linköping för att gå på femårs och sexårs. På den här tiden bodde de i villa i Ljungsbro och det ligger bara nån mil från stan.
När farmor gick bort bodde farfar kvar i huset några år innan han träffade Inga-Lisa, och jag lekte med grannbarnen och ibland fick jag ta med egna kompisar från stan. Vi brukade åka till strömmen och plocka vattenlevande snäckor (tills vi såg en orm i vattnet och höll på att dö av skräck).
Farfars trädgård är fortfarande sinnebilden av den perfekta trädgården. Med hammock, rosor som klättrade uppför väggarna, bärbuskar och träd med plommon och bigarråer. Det godaste jag visste var boysenbär, en slags hybrid mellan hallon och björnbär. Det växte en enorm buske på ena kortsidan av huset. Jag har aldrig stött på en trädgård med boysenbär under alla år som bostadsfotograf. Det verkar vara extremt ovanligt.
När jag var 11, 12 och 13 år tog farfar med mig till Vadstena camping varje sommar där vi spenderade 7-14 dagar i husvagn. Också där fick jag ta med mig en kompis varje sommar. Att bada i Vättern var ju såklart svinkallt, men jag hade inte så mycket annat att jämföra med så jag njöt ju av fulla muggar. Det var långgrundt, med riktigt fin ljus sandstrand och en stor badbrygga. Den frihet jag hade som barn tillsammans med farfar är jag så väldigt tacksam för idag. Det är kanske därför som frihet är så viktigt för mig nu.
