Mountainbike

Tittade nyligen på ett avsnitt av Vetenskapens värld på SVT Play som bland annat handlade om hur man kunde boosta sitt välbefinnande. Att utföra fysisk träning ökade blodtillförseln till hjärnan. Kanske föga förvånande. Men att samtidigt koncentrera sig på något ökade blodtillförseln till hjärnan ännu mer. Det var nytt för mig! Jag tror en anledning till varför mountainbike bara ökar i popularitet för varje år som går är just detta. Många finner att de mår bättre av att cykla i skogen. Att cykla och samtidigt lösa problem i form av att hitta rätt spårval, ta sig förbi knixigheter och nedför branta hällar tror jag är kanon för välbefinnandet. Iallafall är det så för mig :)

Idag visade vår kompis Takeshi oss enduro-spåren som går vid Ågelsjön utanför Norrköping. Det är inga uppmärkta spår men de är väl uppkörda och riktigt utmanande emellanåt. Takeshis kompis Marcus hängde också på, och vi stannade vid svårare partier och övade. Det är viktigt att kolla eventuella hinder och hur man ska ta sig an dem när man kör på nya ställen. Vissa drops var till exempel inte rullbara och då gick jag av cykeln och ledde den nedför. Det funkade också fint! Medan jag på andra ställen kände mig modigare och kunde utmana mig.

Riktigt fin skog är det här vid Ågelsjön och en helt annan terräng än den man finner i Linköping. Jag skulle säga att man behöver vara en van cyklist för att köra här. Takeshi är en rutinerad enduro-cyklist och han kunde spåren väl och visste vad som kom hela tiden. Fredrik fick kämpa med sin XC-cykel, och det GÅR ju att cykla med en sådan cykel men det underlättar och är förmodligen mycket roligare med en trail- eller endurohoj.

Vill man veta var exakt vi körde kan man kika på min loggning på Trailforks från idag, klicka här.

På den här turen befann sig jag och min cykel i perfekt symbios. Delvis av anledning Olstorp beslutade jag mig för en e-bike. Olstorp är ett motioncentrum i Ljungsbro nån mil norr om Linköping. Här finns löpspår och mountanbikespår men också frisbee-golf mm. Det finns tre mtb-spår; ett kort på 1 km, ett lite längre på 4,2 km och ett jättelångt på 27 km. Det på 4,2 km innehåller bland annat den så kallade Vansinnesbacken där filmklippet “mtb rage” på YouTube är inspelat. Ni kan kolla på klippet längst ner i det här inlägget (se det, det är jätteroligt!). Den banan tog jag mig an för någon vecka sedan efter att inte alls varit sugen på att cykla det med manuell cykel. Det är fruktansvärt kuperat och innehåller minst tre brutala uppförsbackar. Med min nya e-bike gick det galant!

Men så över till det långa spåret i Olstorp! 27 km av stig, grus och lite asfalt. Uppmärkt med svart/vita markeringar. När jag nyligen köpt min allra första mountainbike år 2012 körde jag det här spåret med Fredrik. Då var dragningen något annorlunda och totalt 24 km. Jag har bloggat om den upplevelsen här. Och jag citerar från det inlägget:

Jag var nog lite naiv inför den här cykelturen. Jag hade läst att den här banan ska vara lättcyklad och en “kul bana”, B U L L C R A P! Kanske om man har cyklat i 10 år, men inte för en novis för mig. Och vad är det för skillnad mellan beteckningen XC och stig egentligen?

Det var bara jävelskap. Stenar, rötter, lera, upp och ner, upp och ner och upp och ner igen.. och ännu mer lera och massvis med flugor och mygg som bet sönder mina ben. Jag var trött redan efter 2 km och så skulle vi cykla typ 20 till?! Östgötaleden till Bjärka-Säby var en walk in the park jämfört med detta. Jag gillar när det varierar mellan snäll terräng och stökiga och tekniska bitar, men här var det stökigt och backigt 90% av tiden.

Jag har sedan 2012 undvikit det långa spåret av ovan anledningar. Jag har varit rädd. För när det blir sådär apjobbigt så tappar jag glädjen i cyklingen och jag blir frustrerad och arg. Fredrik tycker inte att det är svinkul att cykla med mig då.

Med min nya e-bike gick det hur smidigt som helst! Stigarna var riktigt roliga att cykla på, både utförs och uppförs. Min nya cykel har ju mer dämpning och fetare däck och den sväljer mer ojämnheter så cyklingen blir flowig och härlig. Och medan jag faktiskt med enkelhet tar mig uppför alla hundraelva backar så får Fredrik riktigt bra träning med sin manuella hoj.

Ungefär mitt i satte vi oss på ett kalhygge och fikade på medhavda bullar. Det var så gott! Sedan trampade vi vidare i gott mod och körde uppför stora stenhällar som såg skrämmande ut men som vi båda lyckades ta oss både upp för och ned för.

Om förra gången var 10 av 10 i asjobbighet så var det 1 av 10 nu. Vilken skillnad! Med mer erfarenhet och bättre cykel blev detta ett roligt äventyr och jag vill faktiskt cykla här igen!

Här och var finns alternativa vägar om man vill förenkla turen och välja t ex grusväg istället för teknisk stig. Smart!

MTB rage som är inspelad i Vansinnesbacken på 4,2 km-slingan

Den som väntar på nåt gott! 18 veckor efter beställningsdagen kom äntligen min nya cykel! En e-mtb vilket betyder att den har en elmotor och ger mig assistans när jag vill och behöver. Den här går nämligen att cykla på även fast elmotorn är avstängd.

Jag har nog läst på och gjort research i ett år innan valet till slut föll på just den här. Jag är kort (157 cm), och behöver en tillräckligt liten cykel. Framförallt är det instegshöjden som varit viktigt. En för hög cykel kan vara direkt farligt, och den lägsta instegshöjden hade Liv på sina cyklar. Liv är Giants märke särskilt inriktade till kvinnor. Många ställer frågan om kvinnospecifika mountainbikes verkligen behövs, och i många fall gör det kanske inte det. Jag är inte tillräckligt påläst för att uttala mig. I mitt fall blev det helt avgörande, då i princip alla andra tillverkare inte har tillräckligt små och låga ramar på sina minsta cyklar. Trek har en cykel med lågt insteg, men den skulle jag behöva vänta tills nästa år för att få.

I förra veckan kom den så äntligen till Nellborgs cykel här i Linköping. De hjälpte mig ta in den och det är jag verkligen glad för! 2013 tog Nellborgs även in min “manuella” fullgung som också är en Liv.

Jag har cyklat ungefär 50 km på den här cykeln sedan jag fick den för 5 dagar sedan. Det första som slog mig var hur tyst den är. Motorn är en Yamaha som Giant satt sitt eget märke på, det står med andra ord inte Yamaha på den. Motorn heter Giant SyncDrive Sport, ligger på 250 watt som hjälper till i upp till 25 km/h.

Cykeln är tung, riktigt tung. Jag har inte vägt den och Giant skriver inte ut vikter på sina cyklar av någon anledning. Men jag skulle tippa på 23-25 kg. Som tur är har den en funktion som gör att motorn hjälper till när jag behöver leda cykeln uppför en backe. Den funktionen har jag inte hunnit testa så mycket än, och allt puttande uppför har gjort mina axlar väldigt trötta.

Jag har testat cykeln både hemmavid i Vallaskogen och i Vidingsjö. Båda banorna är ganska tekniska, det är mycket rötter och en del stenar. De breda däcken och dämpningen på 130mm fram och 120mm bak gör att jag flyter över de flesta ojämnheter. Min vanliga cykel har 100mm både fram och bak och lite smalare däck.

Bland det första jag gjorde när jag fick den var att korta av styret med 40 mm. Styret som sitter på är 750 mm brett vilket jag tycker är för brett för en så liten ram. På mina andra mountainbikes är styrets bredd 700mm. Det återstår att se om jag behöver kapa ytterligare någon centimeter per sida.

Nu ser jag fram emot att få testa den på många banor runt om i Sverige! Har du något tips skriv gärna i kommentarerna :)