Peak Valla kallas häll-siket som jag kämpar och kämpar för att komma upp för. Är det torrt finns det en teoretisk möjlighet att lyckas, men när det var blött som idag gick jag uppför istället. En fellow mtb-ist som körde före mig hade dock inga som helst problem att ta sig uppför. Hade han inte varit så snabb och för långt framför mig hade jag ropat och frågat vad hemligheten är.

Nä, jag är inte bitter.

Antiklimaxet när man ger sig ut med lelle scotten för att hinna cykla innan regnet och det börjar vräka ner precis när man kommit utanför dörren. Några timmar senare gjorde jag ett nytt försök. Skogen var blöt efter ett par dagars regnande, det var svårt att få ordentligt grepp och jag gjorde onödiga stopp. Jag skulle behöva ett par nya grövre däck inför den stundande hösten..

Just ikväll silade kvällssolen ner mellan träden och mossan var sprängfylld med klorofyll! Dessutom slapp man alla flugor och mygg som bara väntar på att man ska vurpa så att de kan få festa loss på en. Vallaskogen visade sig från sin bästa sida.

Jag längtar efter cykling varenda dag nu. Är det ett tecken på att jag är en äkta biker-girl? :)