Äntligen tryck i benen!

Cyklingen har varit kämpig för mig den senaste månaden. Efter Tjejvättern tappade jag sugen och hade svårt att pusha mig och det var inte längre kul att cykla. Efter två veckors vila från cyklingen var jag äntligen fräsch i både ben och skalle. Kanske berodde det på peppen av att se orienterarbrudar fullständigt springa skiten ur sig på orienterings-VM i Finland på TV nu i eftermiddag? Eller så var det bara det gamla old time no see..

Oavsett så bjöd kvällen på en hejdundrande cykeltur tillsammans med Carro. Vi tog Ledbergsrundan. Den är flack och fin, perfekt i kvällssolen.

Jag kände återigen hur härligt det är att cykla och jag kunde trycka på, speciellt i uppförsbackarna. I den långa branta backen efter Vreta Kloster tryckte jag på ordentligt nedförs för att få det där adrenalinpåslaget. Och vipps var vi i Linkan igen. När jag kom hem var jag sådär härligt röd och svettig, det var länge sedan jag kunde ta ut mig så på ett cykelpass.

För att inte riskera att bli på vippen till övertränad igen så kommer jag ta minst en vilodag mellan cykelpassen. Bara för att jag kan cykla typ hela tiden betyder det inte att jag måste det.