Att fasta har egentligen varit ett naturligt inslag för mig sedan 2007 då jag upptäckte LCHF. Helt plötsligt var jag inte hungrig på morgonen längre då jag inte åt kolhydrater på kvällen till middag utan satsade på protein och fett. Så 16:8 (fasta 16h och äta 8h per dag) har jag nästan alltid använt mig av, utan att ha tänkt på det.
Nu i höst har jag testat att ta fastan lite längre. Dvs fasta 18-24 timmar några gånger i veckan och även lagt in en 36h-fasta per vecka. Och det har gjort susen! Mår asbra, har fått starkare naglar, min hy är bättre, jag är piggare. Hittills på 5 veckor har jag tappat 4,7 kg. Utan att jag lidit, utan att ha gått hungrig och sugen varje dag. Jag har ätit mig mätt och kunnat äta allt i valfri mängd, vare sig det är en go räksallad med bröd eller hamburgare. Att konstant behöva tänka på vad man äter och aldrig få ta en extra portion mat för att tappa i vikt känns inte naturligt för mig. Det funkar kanske i en vecka eller två, sedan blir jag så less och äter allt jag ser.
Människan är byggd att gå utan mat i flera dagar för att sedan lyckas fälla ett byte och festa loss på. Vi är bara inlärda vid att äta efter klockan och att äta i ”förebyggande” syfte (vad fan?!), och studier har visat att kroppen utsöndrar hungerhormon vid de tillfällena som man brukar äta. Egentligen är man alltså kanske inte hungrig, utan kroppen signalerar mest ”här brukar du äta så bäst att jag visar att jag är redo för käk”.
Stora matföretag tjänar feta pengar på att vi äter hela tiden. Våra hormoner är satta ur spel vilket gör att vi är konstant sugna på mat. Livet kretsar kring mat för många. Det är INGEN som tjänar pengar på att folk inte äter.
