För snart fyra månader sedan var jag med om en krasch på min mtb. Det känns länge sedan, så avlägset. För de senaste dagarna har jag varit helt smärtfri och har sluppit ta några smärtstillande tabletter.
När jag berättar för folk vad jag varit med om har jag lite svårt för att prata om det som något hemskt, jag viftar mest förbi det. Av osäkerhet hur mottagaren ska reagera tror jag. Fast jag vet hur rädd och ledsen jag var när jag låg där på backen precis efter kraschen. Hur ont jag hade och hur svårt det var att andas. Jag minns hur jag flög över styret, hur jag slog i backen och hur jag tappade andan och att det tog flera sekunder (som kändes som en evighet) innan jag fick luft att börja skrika. Och hur många tårar som rann längs kinderna när läkaren hade tittat på röntgenplåtarna och berättade att jag var bruten på tre ställen.
Jag låg på lasarettet i Lindesberg då olyckan inträffade i Nora norr om Örebro. Där var jag i fyra dagar och behövde ha hjälp med allt förutom att äta själv. När jag kom hem jobbade Fredrik hemifrån i två veckor då jag behövde hjälp med att gå på toaletten, att ta mig i och ur sängen etc. När jag tänker tillbaka på den perioden känns det fantastiskt hur kroppen läker och att jag nu faktiskt kan göra allt jag vill.
Jag tittar på serien En andra chans – men till vilket pris på SVT som handlar om fyra människor vars liv helt kastas om efter de varit med om en olycka. Tre av personerna man får följa är förlamade från midjan och neråt, och en ung kille är förlamad från hakan och neråt och måste andas med hjälp av respirator. Det får mig att tänka på hur skört livet är och jag är så oändligt tacksam över att det ändå gick så pass bra för mig ändå. Jag var en hårsmån från att bryta nacken. Jag undrar hur det hade gått då..
Om drygt tre veckor ska min rygg vara läkt och jag kan så smått börja belasta den igen. Det innebär bland annat att jag kan börja med styrketräning. Jag längtar!
