Det mesta känns surrealistiskt. Här har jag gått 28 år på jorden och inte brutit ett endaste litet ben. Det värsta jag gjort är att stuka foten. Och så kraschar jag med cykeln och bryter mig på tre ställen. Nacken är svullen pga blodansamlingar och läkaren sa till mig att det var ren tur att jag inte bröt nacken. Då kom tårarna, igen.
De första tårarna kom precis efter kraschen då jag flög över styret och landade 10 meter efter cykeln (cykeln har för övrigt inte fått en skråma). Jag kraschade in i en upphöjning av grus och pga just det bröt jag ryggen. Annars hade jag förmodligen bara rullat vidare. Jag minns hur jag landade på vänster sida och fullständigt tappade luften. Jag försökte skrika. Kräks hade kommit ut ur näsan och munnen och de tjejer som tagit sig ned för backen före mig kom rusande. En tjej var läkare och lade mig i framstupa sidoläge. Hade svårt att andas och ställningen var obehaglig att ligga på, jag låg ju rakt på mitt brutna revben och nyckelben.
Något av det första jag hann tänka på var om jag kunde röra benen. Och det kunde jag. Då var jag åtminstone inte förlamad.
Ambulansen kom och de klämde och kände på mig. På med nackkrage och ryggskena. Nackkragen gav mig skavsår i bakhuvudet och det kändes obehagligt. Framme på lasarettet röntgades jag med skiktröntgen. Det var en oändlig väntan på resultatet. En sjuksyster höll mig sällskap och försökte muntra upp mig genom att hoppas att det bara var mjukdelar som fått sig en smäll. Men så när resultatet kom och läkaren berättade att jag hade tre frakturer varav en i ryggen brast det för mig. Jag blev chockad att det gått så illa.
Lyckligtvis fick jag också veta att jag inte kommer få några bestående men och kommer bli helt återställd.
Dagarna som följde bestod av sängliggande och få hjälp med nästan allt. Från toalettbesök till att duscha. Andra dagen var det en pärs att bara sätta sig på sängkanten. Men lite senare kunde jag ställa mig upp och dagen därpå gick jag med hjälp. Idag går jag utan hjälp men blir snabbt trött. Jag kan sitta på stol men får under inga omständigheter böja mig framåt vilket gör tillvaron besvärlig.
Här ser ni en röntgenbild av kompressionsfrakturen. Men det är mest revbenet jag känner av, speciellt när jag reser mig ur sängen. Jag äter tre typer av smärtstillande som funkar bra och uppmuntras att röra mig så mycket som möjligt.
