Well, det är ju inte kameran som gör jobbet men jag måste skriva ett inlägg om Sony RX100 som jag haft i min ägo sedan januari i år. H to the E to the L to the L vilken bra liten sak!
Ni vet när man köpt en ny grej som man kanske egentligen inte behöver och som kanske var något dyrare än vad du hade tänkt. Och du kanske är lite osäker på om du valt rätt. Nå, i det här fallet var det så. Jag behövde ju inte en ny kamera för jag hade ju redan en väl fungerande kompaktkamera i samma storlek och prisklass (som jag inte riktigt kommit överens med, därav detta köp). Man nojjar sig som fan att man ska ha slängt pengarna i sjön för man har ju så höga förhoppningar. Tills förhoppningarna infrias. Med råge.
Med den här kameran tar jag nästan alla bilderna till bloggen, och faktiskt precis alla cykelbilder. Det händer att jag drar fram systemkameran (hemma) när ljusförhållandena inte är helt hundra eftersom den klarar av högre ISO (utan att ge busiga bilder). Men Sony RX100 ger min systemkamera en match! Och systemkameran tar man ju gärna inte med sig ut i skogen på en cykeltur direkt så här vinner ju Sonyn lätt. Mobilen står ju överst på prispallen vad gäller enkelhet och smidighet, men det är sällan jag fotar med mobilen numera. Inte när jag kan ta så mycket bättre bilder med den här.
Närbilderna blir väldigt fina med kort skärpedjup och snygg bokeh och färgåtergivningen är fantastisk. Det hjälper såklart att man kan fota i raw-format eftersom bilderna får det där extra ”zinget” och jag kan göra mer efterarbete med bilderna i datorn. Även hur kameran hanterar motljus är bland det bästa jag sett.
Okejrå, den här bilden är tagen med min iPhone. Men det är fan sista gången! *lovar*
Den enda nackdelen som jag ser med kameran är ON/OFF-knappen som är lite för liten och pillrig att trycka på. Och sen att jag är lite för rädd om den. Är rädd att jag ska krascha när jag är ute och cyklar och att kameran ska gå sönder då jag har den bak i tröjan. Så, ett nytt braigt hardcase-fodral är på väg hem till mig!
