Karlstad stadslopp är nästa helg så jag körde snabbdistans för att checka av formen.
Den känns inte helt hopplös men egentligen hade jag velat ha tränat mer inför loppet. Det har varit svårt att få till någon åkning då jag tappat åkglädjen lite grann. Det har varit lite väl mycket strul nu den senaste tiden. Är det inte krampkänningar och mjölksyra här och var så är det något annat.
Vi får se om det hinner ändra sig på en vecka!
Ibland har man riktiga skitpass. Idag var ett sådant.
Utrustningen strulade och min motivation var körd i botten. Det enda som höll mig från att kasta mina inlines åt fanderns var det faktum att jag hade Fredrik springandes vid min sida. Det var det enda fina med dagens runda, och solnedgången förstås. Myggen och knotten hade vi kunnat klara oss utan.
Jag tog med mig lilla Lumixen som jag inte fotograferat med sedan jag skaffade systemkameran, men den tar fina bilder trots att den har ca 4 år på nacken.
Den här värmen alltså. Jag svettas floder när jag cyklar hem från jobbet och igår var jag allt annat än sugen på att ge mig ut och åka inlinesintervaller. MER svett liksom?! När temperaturen väl blev behaglig ville jag hellre titta på semifinalen av Eurovisionsschlagerfestivalen, så det gjorde jag.
Sen ångrade jag mig lite.
Jag känner mig lite mesig just nu. Att träna inför Karlstad betyder att jag verkligen vill någonting, men tänk om jag misslyckas? Tänk om alla andra åker ifrån mig på startlinjen?
Min prestation ska helt plötsligt mätas och då känner jag mig inte så kaxig.
