Landsväg

Stafsäter Gårdsglass säljs bland annat på Östenssons här i Linköping. Såhär skriver de själva på hemsidan:

Stafsäter Gårdsglass, grundat hösten 2011, är ett litet familjeföretag som erbjuder närproducerad glass av allra högsta kvalitet. Glassen produceras på mjölk från korna på gården och i den mån det går kommer också övriga ingredienser från gården eller närliggande granngårdar.

Ett stopp här mitt i landsvägsrundan kändes som en bra idé. Välbehövlig energipåfyllning i form av lemoncurd- och saffrans-glass. Rundan i sig landade på drygt 50 km. Relativt kuperat, varmt och stundvis motvind.

Strålande solsken, inte ett moln på himlen och fullständigt vindstilla. Cykelväder!

Vi bestämde oss för att cykla ut till ett mysigt bageri med café som heter Bostället i Maspelösa. Vi tog vägen genom Vikingstad, Västerlösa och kom så småningom fram till Bostället efter 30 sköna kilometer. Bra asfalt hela vägen och det var flackt och skönt.

Här möttes vi av förmodligen det mysigaste café jag besökt! Ett rött hus med vita knutar med uteservering i trädgården. Vid ett utehus hade de hönor och en äggbod. Här åt vi glass och bullar och drack äppelmust från Brunneby musteri.

När vi var kolhydratsladdade till bredden cyklade vi vidare mot Fornåsakorset och kom till Ljungsbro och sedan Vreta Kloster. Nedför Bergsvägen kunde vi dra på lite och gjorde ett vätskestopp hos Fredriks syster Anna och kunde pusta ut lite i skuggan i hennes trädgård.

Sen tog vi sista 6 km hem! 48 km på 1:55 h och jag bättrade nog på cykelbrännan lite :)

Cyklingen har varit kämpig för mig den senaste månaden. Efter Tjejvättern tappade jag sugen och hade svårt att pusha mig och det var inte längre kul att cykla. Efter två veckors vila från cyklingen var jag äntligen fräsch i både ben och skalle. Kanske berodde det på peppen av att se orienterarbrudar fullständigt springa skiten ur sig på orienterings-VM i Finland på TV nu i eftermiddag? Eller så var det bara det gamla old time no see..

Oavsett så bjöd kvällen på en hejdundrande cykeltur tillsammans med Carro. Vi tog Ledbergsrundan. Den är flack och fin, perfekt i kvällssolen.

Jag kände återigen hur härligt det är att cykla och jag kunde trycka på, speciellt i uppförsbackarna. I den långa branta backen efter Vreta Kloster tryckte jag på ordentligt nedförs för att få det där adrenalinpåslaget. Och vipps var vi i Linkan igen. När jag kom hem var jag sådär härligt röd och svettig, det var länge sedan jag kunde ta ut mig så på ett cykelpass.

För att inte riskera att bli på vippen till övertränad igen så kommer jag ta minst en vilodag mellan cykelpassen. Bara för att jag kan cykla typ hela tiden betyder det inte att jag måste det.

Vi som är med i Facebookgruppen Cyklande tjejer i Linköping plåtades för tidningen Cykla som utkommer 5 gånger per år till alla som är anmälda till något av loppen i Vätternrundan. Reportaget kommer i slutet av året.

Själv funderar jag på när cyklingen ska bli rolig igen. Trodde att turen bort till plåtningen skulle pigga upp mig, men det gjorde den inte. Vad ääär det för feeeeel? Jag hoppas det är något så enkelt som att jag bara behöver lite nya fräscha vägar att bli inspirerad av.

Jag har alltid haft en bra förmåga att kämpa, att ta i. Även om det har varit skitjobbigt har jag bitit ihop och fortsatt och jag har alltid orkat maxa.

Den senaste tiden har jag dock märkt att jag bara cyklar långsammare och långsammare. Min förmåga att ta i finns inte där, jag kan liksom inte trycka upp pulsen när jag är ute. Jag ger upp väldigt lätt och tycker inte att cyklingen varit lika rolig som för en månad sedan. Men jag har gett mig ut ändå, för att uppleva vacker natur och jag vill ju komma i bättre form och då måste jag ju träna.

Det här blev extra tydligt för mig när jag skulle ut och ta Kolbyttemon-rundan på ca 25 km, ett snabbt kort pass för en gångs skull var tanken. Men när jag kom 5 km stannade jag och rullade in på en grusväg och satte mig på en bänk. Jag bara orkade inte. Hade ingen lust. Jag gick runt med cykeln och tittade på naturen en stund, sedan vände jag tillbaka. Jag cyklade hem.

Jag började fundera på vad det här kan bero på. Rent fysiologiskt så borde jag kunna cykla snabbare nu än för en månad sedan, men jag har istället blivit långsammare. Jag har tidigare bara tänkt att det är något tillfälligt och att mer träning skulle råda bot på det. Men nu känns det som att det är något jag borde ta på allvar.

Så, nu får det bli vila från cyklingen ett tag. Det svider, för jag älskar ju att cykla, men det här funkar inte. Jag vill återfå motivationen, glädjen och förmågan att ta i och prestera.