Tankar

När jag skulle åka till Seoul själv och vara borta i 10 dagar fick jag för det mesta positiva tillrop. Min frisör var nog den som var mest positiv till det, och det var delvis hon som fick det där sista att tippa över mot att jag faktiskt skulle åka. ”Klart du ska åka, så häftigt!” sa hon.

Men så fick jag också kommentarer som ”Det skulle jag aaaaldrig göra” eller att jag var lite dum som skulle åka. För hallå! Sydkorea sitter ju faktiskt ihop med Nordkorea och Nordkorea ska man akta sig för.

Jag har tänkt på de här kommentarerna och varför vissa är så rädda för att leva. Som inte vågar gå ut i skogen själva eller den som alltid väljer samma väg till jobbet dag ut och dag in. Jag har så svårt för att förstå varför man inte skulle vilja ta för sig av allt som kommer mot en eller vara nyfiken på vad som finns att upptäcka om jag tar väg B istället för A.

Det ligger något snusförnuftigt och logiskt i att leva ett perfekt tryggt liv. Där man aldrig går utanför sin komfort zon. Det är bekvämt. Och inget farligt eller oväntat kan hända. Men tänk om den här rädslan leder till passivitet? Att rädslan för troll (eller vad man nu är rädd för) i skogen gör att du inte kan ta den där promenaden du skulle behöva för att må bättre och bli piggare? Eller rädslan för att göra bort dig gör att du inte kan leka med ditt barn i lekparken?

När jag drog iväg till Seoul för 1,5 månad sedan var det inte oron att vara helt själv i en annan världsdel som gjorde mig skraj. Det var att missa flyget. För det skulle bli rätt jobbigt. Att jag skulle klara mig själv i ett land som inte är superbra på engelska var jag inte rädd för, för jag visste ju inte innan hur det var. Jag blev nyfiken av att försätta mig i en helt ny outforskad situation och se hur det skulle gå.

Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert, sa Pippi Långstrump.

Jag tror att avsaknaden av nyfikenhet och förundran leder till rädsla. Utan nyfikenhet finns ingen drivkraft att ta reda på. Utan förundran är man inte beredd för att ta risker för att förundras ännu en gång.

FoMo – en slags social ångest eller kanske bara ångesten över att gräset kanske är grönare på andra sidan? Å ena sidan förklaras FoMo som rädsla för att gå miste om en roligare social tillställning (än den man just håller på med), å andra sidan känslan av att man tagit ”fel” beslut. Man kanske missar en ny erfaranhet, har ångest över det där andra jobbet man inte tackade ja till osv. Helt enkelt för att man kan föreställa sig hur saker kunde varit annorlunda (bättre).

En studie som gjorts på amerikanska ungdomar som varit på läger fick i uppgift att kolla upp sina vänner på sociala medier eller kolla på hemsidor med roliga videoklipp. Det visade sig att den grupp som kollat upp sina vänner via sociala medier upplevde sig ha en sämre upplevelse av lägret än de som kollade på roliga videoklipp. Det förklaras bland annat med att de som ser vad sina vänner har för sig (t ex är på en rolig fest), känner sig exkluderade ur det sociala sammanhanget och man är rädd att få en annan status i kompisgänget när man inte är närvarande.

Jag kan tänka mig att FoMo har funnits i alla tider (även om njutning under vissa århundraden har varit skambelagt och att man därmed haft problem med skam istället för avund), men att sociala medier möjliggör för en ännu mer utbredd ångestproblematik. Du kanske precis har lagt dig i sängen och ska läsa en god bok och du ”ska baaara” kolla Facebook en stund först och du ser någon ta ett midnattsdopp nånstans på andra sidan jorden. Din upplevelse av din varma säng och den spännande boken blev lite mindre bra :(  Jag antar att det är därför så många tar en time out från sociala medier. Jag gör det själv ibland.

Vi har också väldigt mycket mer valmöjligheter i stort sett vad vi än gör idag. Det är t ex lättare att känna att man tagit rätt beslut om det bara fanns två yoghurtar i matbutiken att välja på. Alternativen blir då automatiskt a)bra eller b)dålig. Med många alternativ att välja mellan är det svårare att avgöra om du gjort det bästa valet.

För få valmöjligheter är naturligtvis inte bra, men för många kanske är än värre?