Browsing Category

Tankar

Livet, Tankar

Min kliande själ

Jag sitter inne i ett rum på vårdcentralen. Mitt emot mig vid sitt skrivbord sitter en man i 40-årsåldern, han ser bra ut, stadig, brunt hår och mörka ögon. Kanske skägg och glasögon. Han är inte härifrån, har en annan dialekt. Ingen ”gate upp å gate ner”.

Han frågar mig varför jag är här. ”För att göra en utredning”, svarar jag. ”Jag tror jag har ADHD”. Samtalet som följer där efter får mig att lägga locket på. För enligt honom har jag inte ADHD, jag vantrivs bara på jobbet. Han skojar nästan bort mina känslor trots att jag nästan får full pott på frågeformuläret som är ett första steg i en utredning. Han säger att jag inte skulle kunna sitta still och ha den här konversationen om jag hade diagnosen. Som att sådana svåra koncentrationssvårigheter gäller för alla. Vidare skulle en eventuell diagnos tydligen ställa till det för mig i arbetslivet. Som om det inte redan var precis så tilltrasslat..

Det har nu gått kanske två år sedan jag satt i rummet och jag blev bortviftad av den där läkaren. Sen läste jag en artikel i en tidning och sökte sönder hela internet efter symptom. Och allt stämmer in på mig. I perioder är det värre, i vissa perioder känner jag inte av det alls. Som när allt flyter på med jobbet och jag känner att jag utvecklas sådär fint och jag får fler och fler bokningar. När jag är duktig på någonting som jag brinner för och andra också tycker det och vill betala mig pengar. När träningen går fint och jag kan cykla i skogen dag in och dag ut. För att få utlopp för min energi.

För att ha ADHD känns som att det kliar inne i kroppen men man kommer inte åt. Det som hjälper mig att stilla det här kliandet är just träningen (eller socker, mer om det i ett annat inlägg). Men träningen måste vara tillräckligt varierande och frigöra tillräckligt mycket dopamin samtidigt som jag känner att jag utvecklas och blir bättre. Monotona saker är rena döden för någon med ADHD. Det kan räcka med att handla i samma affär för många gånger i rad och jag får panik. Eller att gå till samma arbetsplats, utföra samma arbetsuppgifter, träffa samma kollegor, ha samma konversationer..

Kliandet har kommit tillbaka. Idag har jag inte cyklat på en vecka, inte tränat någonting alls heller för den delen. Och kliandet finns där. Jag är uttråkad, rastlös, har ångest (kan inte ens svara på en väns sms) och irriterad men samtidigt omotiverad. Härlig kombo.

Allting ställs på sin spets. Jag ska genomföra en riktig utredning hos någon som förstår att det kan variera hos olika personer men också i olika stadier och perioder i livet. Skulle man fråga mig nu skulle det lysa Red Alert om hela mig, men om man frågade mig för en vecka sedan så skulle man nog kunna konstatera att jag inte har några som helst problem. Snarare tvärtom. En driven och kreativ tjej som fotograferar för glatta livet, umgås med vänner, fri från ångest och tränar regelbundet, söker äventyr och hoppar in i nya situationer hur lätt som helst.

14 maj, 2014 by
Cykel, Tankar

Back to basics – det ska ju va kul!

Först tänkte jag att det här inlägget skulle handla om fördelar och nackdelar med spd och flats. Tankarna spinnade loss i huvudet och den ena tanken ledde till den andra och jag insåg att det handlade om något större. Men vi tar det från början.

Om man ”ska” köra med spd (clips, man sitter fast i pedalerna) eller flats (platta pedaler, som på en vanlig cykel – man sitter inte fast) kanske inte är någon jätte-issue egentligen, men jag har ändå lite tankar som jag vill dela med er. Var och en gör såklart som man själv vill :) Och listorna nedan handlar såklart om mtb, och det är mina erfarenheter och åsikter.

För att förtydliga lite så kanske jag ska nämna att jag började köra med flats när jag skaffade min mtb för två år sedan. Ett år senare bytte jag till spd och tyckte det var ”the shit” (för jag fick ju starkare ben!), och nu är jag tillbaka till flats igen. Så jag har provat båda.

SPD
Bra rundtramp. Det går att nyttja hela trampet, alltså inte bara att pressa ner pedalerna utan också dra dem uppåt eftersom man sitter fast i pedalen.
Starkare ben. SPD hjälper till att få starkare ben när det går uppför tack vare rundtrampet. Jag klarar backar som jag normalt sett kanske fått gå uppför utan SPD.
Jag sitter fast. Det gör mig mindre riskbenägen vilket har gjort att jag stagnerat i åkningen.
Jag sitter fast. Att ”hoppa upp” på cykeln och trampa vidare om jag klickar ur mig i ett tekniskt parti eller en uppförsbacke är svårt och jag får mindre ”flow” i åkningen.

FLATS
Frihet. Det känns som när man var barn och cyklade runt på BMX:en på farfars gata. Man slängde benet över sadeln och stack iväg. Spontant, fritt och lätt!
Jag vågar mer. Alltså utvecklas jag. Jag vågar ligga på mer i stökiga nedförsbackar, i kurvorna, ja nästan överallt faktiskt. Det har resulterat i att jag kraschat fler gånger på två veckor än hela förra året.
Det är kul och okomplicerat! Det känns inte som att jag tränar när jag cyklar, det känns mer som ett äventyr. Med flats känns cyklingen lattjo, med SPD känns det seriöst. Och seriöst kan lätt bli en glädjedödare för mig.

Det här med kul är någonting jag vill utveckla, för det betyder ganska mycket för mig. Jag jämför mig gärna med andra och vill vara lika snabb och stark. Det är bra ibland och dåligt ibland. Ibland blir det en morot att ta i lite extra, men ibland skapar det också ångest och en osund inställning till träningen.

At the end of the day så handlar ju inte träningen om vem som var ”bäst” (om man nu inte råkar vara elitidrottare, men då läser du förmodligen inte min blogg). At the end of the day så handlar det om hur roligt jag hade det. Vad lärde jag mig på vägen, vad upplevde jag, vem upplevde jag det med och hur kändes det? Jag kan vara långsammast i skogen men jag kan oftast ändå avsluta en runda med att känna mig helt jäkla grym. För att jag har haft kul.

Så, seriöst. När hade du kul på ett träningspass senast? Idag? Igår? Bra! Fortsätt så :) Om det var mer än en månad sedan kanske det är dags att tagga ner och släppa loss och bara ha jäkligt kul istället för att jaga minuter på milen?

DSC01266c

2 maj, 2014 by
Tankar, Träning, Vikt

Ängeln vs djävulen

Idag hade jag först en ganska dålig dag. Fredrik och jag hade bestämt igår att vi skulle till gymmet idag, men när så väl idag kom så kände jag mig bara så nere och ledsen. Jag ville verkligen inte iväg. Jag kände att det inte tjänade någonting till eftersom jag är så hopplöst dålig på att fullfölja det jag åtar mig och minsta lilla får mig ur kurs. Jag är oerhört imponerad av elitidrottare, som fortsätter att träna och träna även om de har en dålig dag, en dålig vecka eller ett dåligt år. Disciplin. Hur övar man upp det egentligen?

Fredrik och jag diskuterade bland annat det när jag låg på soffan och bara ville stänga in mig och titta på Mad Men hela dagen. Att ”ta sig i kragen” och verkligen sticka iväg till gymmet kanske tar energi tillfälligt, men ge energi på längre sikt. De senaste dagarna har jag varit ganska trött och inte orkat med så mycket. Och det kan jag direkt koppla till mängden träning. Om jag inte tränat på en vecka sjunker mina energinivåer drastiskt. Jag blir en sån där som kommer hem efter jobbet och slänger sig i soffan och tittar på TV resten av kvällen. Jag kanske vinner lite energi för stunden, men egentligen förlorar jag energi. Och ju mer jag gör ingenting, desto mer vill jag göra just ingenting.

Men det är bara jag som kan styra över min vilja, min disciplin. Dessutom måste jag lära mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag ser det inte själv, men Fredrik ser. Jag tar hårt på misslyckanden, och lyckas jag inte med något direkt så är jag en misslyckad person som inte förtjänar det här. Jag har så höga krav på mig själv att jag sätter upp orealistiska mål. Det är så lätt att sätta upp höga mål när man är motiverad och inspirerad. Ett typexempel är ”nu ska jag träna varje dag fram till sommaren”. Missar man en dag (vilket man garanterat kommer göra) så har man misslyckats. Att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna kanske inte är den bästa melodin? Att sikta mot trädtopparna och nå trädtopparna är väl kanske bättre?

Jag skrev för en tid sedan att det för mig är lättare att ta hand om min träning än min kost, och så är det fortfarande. Men jag tänker inte ha något jättehögt ambitiöst mål med min träning, för när jag sätter så stor press på mig själv har jag så mycket att förlora och jag misslyckas bara för att jag är rädd för att misslyckas.

Ikväll tog jag fram min kaliper och tog reda på min fettprocent. Avsevärt högre än förra mätningen även om ”lean mass” (muskler) hade ökat med några kilon. Men här har jag något konkret att arbeta med och jag sätter inte så hög press på mig själv. Vågen ljuger, det vet jag men har så jädra svårt att sluta väga mig. Det kan pendla ett kilo från den ena dagen till den andra. Det jag däremot alltid velat åstadkomma är att förändra min kroppssammansättning, alltså minska i fettvikt och öka i muskelvikt. För vid en viktnedgång är det svårt att veta om det är fett eller muskler som försvinner.

DSC_7542

Det är som att det sitter en djävul på ena axeln och en ängel på den andra som säger åt mig hur jag ska göra. Djävulen säger åt mig att gå ner i vikt och bli smal och snygg, medan ängeln säger att jag ska bygga en stark frisk kropp med mer muskler och mindre fett. Det är ett evigt kacklande och jag håller ofta för öronen och vägrar lyssna på någon av dem. Men sakta vågar jag lyssna på dem, en åt gången och jag väger för- och nackdelar. Sakta inser jag att ängeln har rätt.

DSC_75362

22 februari, 2014 by
Diet, Periodisk Fasta, Tankar

5 : 2

Jag tror på 5:2. Jag tror på de påstådda hälsofrämjande effekterna som att man blir mer alert och långlivad i och med att hormonet IGF-1 minskar. Våra kroppar är inte byggda för att äta hela tiden, utan snarare gå perioder helt utan mat.

Skärmavbild 2014-01-31 kl. 23.24.58

Vad är 5:2?
Michael Mosley, som är brittisk journalist, läkare, producent och programledare, gjorde den omtalade BBC-dokumentären Eat, Fast, and Live Longer som visades i SVT:s Vetenskapens värld. Sedan släppte han en bok som passande nog heter 5:2-dieten.

Som namnet skvallrar om handlar det om att äta normalt 5 av veckans sju dagar och äta begränsat med kalorier de resterande två. Dessa dagar ska vara åtskilda med minst en dag, gärna två. Kvinnor äter då 500 kcal och män 600 kcal.

Det är en populär diet för viktminskning eftersom du kan äta som vanligt fem dagar och alltså bara behöver äta kalorirestriktivt två dagar i veckan. Det gör att du äter färre kalorier totalt sett under veckorna och minskar då i vikt.

Många tycker att det är enklare att äta snålt två dagar i veckan istället för alla dagar i veckan. Dessutom verkar blodfetter, blodsocker och långtidsinsulin förbättras.

—

Men något som är superbra och nyttigt måste ju också fungera för dig i ditt liv. Jag har testat 5:2, och det gick inte alls. Jag kan 24 timmars fasta alla dagar i veckan och trycka i mig dagsbehovet i ett enda mål mat, men att bara äta 500 kcal två dagar i veckan känns som en omöjlighet. För oavsett hur mycket LCHF jag kan få till för de där 500 kcal så blir jag vrålhungrig till slut. Och nedstämd.. och ilsken.

Men det är jag det. Kanske skulle det funka bättre om jag testade igen vid ett senare tillfälle? Hur jobb, stress och livet i allmänhet ser ut runt omkring påverkar ju också.. Och det funkar bevisligen bra för andra.

Har du testat 5:2? Vad har du för erfarenheter?

31 januari, 2014 by
Livet, Tankar

HSP

Jag sitter i ett rum med människor. Jag känner tre av dem. Resten har jag aldrig förut träffat. Det pratas, men ibland blir det pinsamma tystnader som det blir när folk som aldrig träffats samlas i ett rum. Jag sitter och registrerar och tolkar allt som sägs, vilket tonfall som används och vilket ansiktsuttryck personen har som säger orden. Jag registrerar, pick, pick, pick. Min uppmärksamhet flyger åt höger och vänster. Jag kan inte koncentrera mig.

Till slut blir alla intryck för mycket och jag måste resa mig och gå ut från rummet. Jag får svårt att andas. Vill fly.

HSP
Highly Sensitive Personality
Sensitivt begåvad
Stark-skör

Kärt barn har många namn.

Jag har länge tänkt att det är något fel på mig, att jag är asocial och inåtvänd. Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför blir jag så lätt trött och överstimulerad? Varför måste jag ha så mycket tid för mig själv mellan varven? Att ladda batterierna?

Nu förstår jag att jag är högkänslig. Att jag är en person som registrerar väldigt mycket mer än andra. Man tror att ca 20% av befolkningen är högkänsliga, och jag kan tänka mig att det är många som inte vet om det. Vi blir lätt väldigt berörda av vackra ting, av musik eller av hur solljuset strimlar igenom ett gult höstträd på en promenad. Sådana saker kan nästan röra oss till tårar. Men vi blir också lätt offer för andras sinnesstämningar. Vi tar lätt in allting utan att filtrera först och vi kan lätt känna av en stämning i ett rum utan att någon säger eller gör någonting. Ett falskt leende känner vi direkt.

Just i detta nu är jag som en registrerande dator, en dator som tar in allting utan att filtrera. Kan inte skilja på dina och mina känslor. Kan inte skilja på ansvaret mellan dina och mina sinnesstämningar. Har en konstant känsla av att jag måste göra någonting åt någon annans projicerande känslor. Jag måste lära mig att alla har ansvar för vilken energi de sänder ut, och att alla har ansvar över sina egna känslor. Det är inte mitt jobb att göra så att du slutar ljuga i mitt sällskap. Men det är svårt, så oerhört svårt.

Jag har inget filter, ingen skyddsmur framför mig som tar in rätt sorts känslor och stöter bort det som gör mig illa. Jag suger åt mig allt som en svamp.

Därför kan jag antingen blir uppfylld av ett möte och få så väldans mycket energi över till annat, eller så oerhört trött att jag vill låsa in mig för resten av dagen. Just en sådan period har jag nu och har haft i en vecka ungefär. Orkar ingenting, vill ingenting.

Vi har alla en kamp som vi fajtas med. Det här är min.

the_story_of_a_hsp__highly_sensitive_person__by_eamonreillydotcom-d6czw1e

14 januari, 2014 by
CrossFit, Tankar

Jag ska erkänna en sak

Idag har jag känt mig lite rastlös men ändå tagit en dags vila för att kunna ge 100% imorgon.

Varannan dag-principen är ganska vettig ändå. Att få en bra träningsmängd och mellan passen får kroppen sin välbehövliga vila. Bara för att jag kan träna varje dag betyder inte att jag absolut måste. Det fick jag smaka på i somras då jag köpte min landsvägshoj och cyklade varje dag i flera veckors tid, även när det inte kändes kul. Till slut sade kroppen ifrån.

Jag ska erkänna en sak. Idag har jag varit sugen på CrossFit. Jag körde ju CrossFit mycket 2011 och sommaren 2012. Det som till slut sade stopp för mig var det faktum att jag inte kunde träna så frekvent som jag ville. Jag körde så hårt på varje WOD att jag behövde flera dagars återhämtning. Om det var fysiskt eller psykiskt vet jag inte, men tränade jag för tätt orkade jag liksom ingenting.

DSC_0387

Tanken med all styrketräning jag kör nu är att få en tight vältränad kropp som pallar trycket. Jag har vägt betydligt mindre än vad jag gör idag, men då har jag mest varit smaltjock. Alltså smal men med en hög fettprocent. Därför har jag också alltid upplevt mig som tjock. Det gör mig ingenting att väga 10-15 kg för mycket, bara jag är stark, uthållig och frisk.

Jag vill komma tillbaka till CrossFit:en under 2014. Jag älskar marklyft och knäböj och det gör man mycket i CrossFit. Jag älskar också olympiska lyft, men där känner jag mig inte så säker på tekniken på det vanliga gymmet. Jag längtar efter att pusha mina gränser, bli coachad och utvecklas!

Varför inte börja på CrossFit redan nu? Ja, jag vill ju egentligen men samtidigt vill jag ha det som mål att sträva mot. Att bli tillräckligt fit för att klara av de flesta övningar utan att behöva skala så förbannat och inte känna mig som en elefant när jag gör burpees. Och för att minska skaderisken också givetvis.

30 december, 2013 by