Oavsett om jag väger 72 eller 62 kg så tycker jag att jag är tjock. Jag ser bilder på mig själv från när jag vägde 62 kg och jag hade då ett helt normalt BMI och kunde ha storlek 36 i kläder. Men ändå kände jag mig inte smal. Varför kan jag aldrig vara nöjd?
Jag har hittat en gemensam nämnare. Jag inser att jag inte ser tjock ut på bilder från då jag var som smalast, men jag kände mig tjock. Oavsett vad jag vägt så har jag alltid tyckt att min mage varit oproportionerligt stor/slapp. Jag har alltid fått dra in den och ha byxor med hög midja för att hålla in den.
Slappa magmuskler kan få vilken pinne som helst att känna sig tjock. Det är därför jag till exempel inte tycker att personer som Anja Pärsson ser överviktig ut, för hon har ingen mage. Hon ser vältränad ut!
Förstår ni skillnaden? Det hänger på magen! Nu ska den tightas till! Och hur gör vi då det? CrossFit! Och såklart bra mat. Kolhydrater får min mage att blåsa upp och se mycket större ut än vad den är.
Jag är inget fan av att köra en massa crunches och core-övningar dagarna i ända för att få en platt mage, lika lite som jag är ett fan av att träna statisk styrketräning dag ut och dag in (jag har försökt att gilla det!). Det känns konstlat. Det känns som att jag tränar bara för att träna, medan jag vill träna främst för att det är kul.
Träning som CrossFit ger en jämnstark kropp eftersom man kör funktionella övningar som involverar fler muskelgrupper än till exempel bara biceps. Jag gillar träning där hela kroppen används! Jag gillar träning där träningen har ett sammanhang, ett högre syfte än bara träningen i sig (flum kanske ni tycker men så är det!).
Hänger ni med? Eller låter det som en ursäkt? Fasen, dunno. Men känner man sig degig är det lätt att tycka att man är tjock fast man egentligen bara är otränad.
Gamla bilder från 2008