Jag sitter inne i ett rum på vårdcentralen. Mitt emot mig vid sitt skrivbord sitter en man i 40-årsåldern, han ser bra ut, stadig, brunt hår och mörka ögon. Kanske skägg och glasögon. Han är inte härifrån, har en annan dialekt. Ingen ”gate upp å gate ner”.

Han frågar mig varför jag är här. ”För att göra en utredning”, svarar jag. ”Jag tror jag har ADHD”. Samtalet som följer där efter får mig att lägga locket på. För enligt honom har jag inte ADHD, jag vantrivs bara på jobbet. Han skojar nästan bort mina känslor trots att jag nästan får full pott på frågeformuläret som är ett första steg i en utredning. Han säger att jag inte skulle kunna sitta still och ha den här konversationen om jag hade diagnosen. Som att sådana svåra koncentrationssvårigheter gäller för alla. Vidare skulle en eventuell diagnos tydligen ställa till det för mig i arbetslivet. Som om det inte redan var precis så tilltrasslat..

Det har nu gått kanske två år sedan jag satt i rummet och jag blev bortviftad av den där läkaren. Sen läste jag en artikel i en tidning och sökte sönder hela internet efter symptom. Och allt stämmer in på mig. I perioder är det värre, i vissa perioder känner jag inte av det alls. Som när allt flyter på med jobbet och jag känner att jag utvecklas sådär fint och jag får fler och fler bokningar. När jag är duktig på någonting som jag brinner för och andra också tycker det och vill betala mig pengar. När träningen går fint och jag kan cykla i skogen dag in och dag ut. För att få utlopp för min energi.

För att ha ADHD känns som att det kliar inne i kroppen men man kommer inte åt. Det som hjälper mig att stilla det här kliandet är just träningen (eller socker, mer om det i ett annat inlägg). Men träningen måste vara tillräckligt varierande och frigöra tillräckligt mycket dopamin samtidigt som jag känner att jag utvecklas och blir bättre. Monotona saker är rena döden för någon med ADHD. Det kan räcka med att handla i samma affär för många gånger i rad och jag får panik. Eller att gå till samma arbetsplats, utföra samma arbetsuppgifter, träffa samma kollegor, ha samma konversationer..

Kliandet har kommit tillbaka. Idag har jag inte cyklat på en vecka, inte tränat någonting alls heller för den delen. Och kliandet finns där. Jag är uttråkad, rastlös, har ångest (kan inte ens svara på en väns sms) och irriterad men samtidigt omotiverad. Härlig kombo.

Allting ställs på sin spets. Jag ska genomföra en riktig utredning hos någon som förstår att det kan variera hos olika personer men också i olika stadier och perioder i livet. Skulle man fråga mig nu skulle det lysa Red Alert om hela mig, men om man frågade mig för en vecka sedan så skulle man nog kunna konstatera att jag inte har några som helst problem. Snarare tvärtom. En driven och kreativ tjej som fotograferar för glatta livet, umgås med vänner, fri från ångest och tränar regelbundet, söker äventyr och hoppar in i nya situationer hur lätt som helst.