Jag började springa 2008. Efter att ha fått en Garmin forerunner 305 (som min sambo numera äger) i julklapp sprang jag mina första sammanhängande 5 km på juldagen.

Det var då det liksom började på riktigt. Mitt liv fram till 2008 har handlat om allt annat än rörelse. När jag var 15-17 åkte jag mycket inlines och cyklade med min dåvarande kille men det var ju mest på somrarna. Vi åt jäkligt mycket skräp. Åt bullar, chips, choklad och litervis med vanlig cola typ varje dag. Jag gick upp 4 kg under de två åren jag var tillsammans med honom. Det var egentligen inte så mycket med tanke på hur vi åt men det var tillräckligt mycket för att det skulle synas.

Sen träffade jag min nuvarande kille och jag fortsatte att äta skräp. Jag flyttade in hos honom och många sambokilon smög sig på. Jag gick faktiskt upp 16 kg. Yep! Jag vägde 80 kg till mina 158 cm. Och jag rörde inte en fena. Tog tag i det och använde mig av hälsovakten och försökte tvinga mig ut på 20 min-promenader, men det var en pina. Usch så jag svettades! Jag var tjock och lat. Jag gick ner några kilon med hjälp av hälsovakten som jag sedan gick upp igen och så höll det på ett tag. Såhär såg jag ut när det var som värst:

Juni 2004

Den största skillnaden mellan då och nu kanske inte handlar så mycket om vikten, utan faktiskt den mentala styrkan att orka och inte ge upp. Jag orkade inte ens gå ut på en 20 minuterspromenad då, att springa fanns inte på världskartan. Jag tyckte att alla som sprang hade något fel i hjärnan.

Sommaren 2007 började jag äta LCHF och nådde en vikt på 60,1 kg som lägst. När jag kände mig så lätt började jag att springa. Så jag höll vikten fastän jag började äta socker igen. Sen kom min benhinneinflammation och jag kunde inte springa lika mycket som förr. Jag släppte tyglarna ännu mer vad gäller socker och kilona började smyga sig på igen. En negativ spiral helt enkelt. Och på mig som knappt har någon muskelmassa skjuts allt socker in i fettcellerna direkt.

Ända fram till jag var 23 år hade jag knappt rört en fena. Jag har aldrig utövat någon sport som ung och mamma fick tjata på mig att följa med till affären och handla. Det tog kanske 10-15 minuter att gå dit. Men det kändes som en mil för mig. Jag hade inte utsatt mig för någonting och liksom kommit undan det mesta, aldrig behövt anstränga mig fysiskt. Och ju mer inaktiv man blir desto jobbigare blir allt.

Det här får jag sota för nu. Jag är klen som en sytråd, för min kropp har aldrig fått möta muskelmotstånd. Jag har sprungit och åkt inlines, men det bygger man inga muskler på. En svag kropp som börjar springa utsätts förr eller senare för skador. Det är mina benhinnebesvär ett kvitto på. Jag har obalanser i kroppen eftersom jag har suttit för mycket på min feta röv som barn och tonåring.

Därför prioriterar jag att stärka upp min kropp nu. Jag kommer vinna mycket på det. Jag blir starkare när jag springer, åker inlines och cyklar, jag blir starkare i uppförsbackar, jag kommer bli snabbare, jag kommer få en högre ämnesomsättning, jag kommer bli mer insulinkänslig, jag får en lägre risk att bli skadad och jag kommer få en bättre självbild för jag tror att en stark kropp och ett starkt psyke hänger ihop.

Musiktips: Bob Hund – Nu är det revolution på gång