Löpning

Jag springer ju!

Träning är den bästa medicinen de där dagarna man känner att huvudet är fullt och redo att explodera. Kvällen såg härlig ut där utanför fönstret och jag snörade på mig skorna och gick bort till skogen med mamma i telefonen.

Rätt var det är började jag att springa. Mamma noterade flåsandet och jag utbrast ”Jag springer mamma!”. Kände mig som ett barn som typ lärt sig gå. Jag fortsatte, och fortsatte. Sprang längre än jag trodde jag kunde, med glädje i stegen. Jag kände en sådan enorm frihet! Från att ha gått till Nä-nu-skiter-jag-i-detta till Let’s do this!

7 augusti, 2014 by
Cykel, Foto, Mountainbike

Photoshoot

Det är höstlikt i skogen nu. Fuktigt från nattens regn och löven har gulnat på grund av torkan som varit. Fredrik hängde med ut i skogen och tog lite bilder efter instruktioner och önskemål :) Det är bra att ha en sambo som ställer upp som fotograf titt som tätt, som också Sara skriver om.

Oftast har jag lille kameran med (En Sony Cybershot RX100) som jag bär i ryggsäcken eller i sadelväska på cykeln. Idag cyklade inte Fredrik och då kunde vi ta med systemkameran. Här använde vi ett zoomobjektiv för enkelhetens skull (annars har jag mest fasta gluggar men de är aningen osmidiga vid sportfotografering).

Jag ställer in kameran med rätt ISO, bländare och slutartid. Sedan förklarar jag för Fredrik hur jag vill att bilden ska bli. Det fungerar oftast bra. Så mycket teknisk åkning blev det inte alls idag. Det var blött i skogen med hala rötter och stenar vilket ökar risken för en eventuell vurpa så jag tog enkla stigar. Det funkade bra det med.

DSC_8352liten

DSC_8403liten

DSC_8377liten

DSC_8427liten

DSC_8314liten

6 augusti, 2014 by
Livet

Embrace your body..

.. and embrace life.

När jag ställs inför val, mål och önskningar brukar jag fråga mig själv:

Blir jag lyckligare då?

Jag ställdes inför ett sådant val när jag blev uppsagd från mitt förra jobb. Ska jag satsa på eget? Bli egen och bestämma över min egen tid (när jag vill jobba och hur jag vill jobba). Blir jag lyckligare då? Förmodligen, tänkte jag. JA! Skulle jag säga idag. Jag är lyckligare idag än för 1,5 år sedan när jag hade ett vanligt 8-17 jobb och väldigt lite inflytande över min arbetssituation.

Om jag går ner i vikt? Skulle jag bli lyckligare då? Förmodligen inte. Ett tag trodde jag det. Att vara smal och perfekt och ta de där perfekta träningsoutfits-bilderna skulle göra mig till en lyckligare människa. Utåt kanske det skulle ge sken åt att jag var lyckligare, eller anses vara en mer lyckad person, men vad fan spelar det för roll?

Om jag eller du blir lycklig av att gå ner i vikt beror på om vi idag är hindrade på något sätt att göra det vi vill på grund av (över)vikten. Då menar jag alltså riktiga problem, t ex att vara för stor för att åka karusell och det du älskar mest i livet är att åka just karusell. Viktnedgång kan så klart bidra till bättre självförtroende att våga göra det där du så gärna vill, men varför vänta?

Eller, behöver du verkligen gå ner de där 10 kilona som du mår så dåligt över? Varför inte satsa på livet här och nu och omfamna din kropp? Låt inte viktnedgången vara en förutsättning utan kanske snarare en bonus.

Jag är större än vad jag någonsin varit i mitt liv. Men jag är samtidigt mer bekväm i min kropp och med vem jag är än någonsin tidigare. Gamla Dessi skulle tvekat mer än en gång att ge sig på Fjällturen, att cykla med flera hundra andra som är så mycket spinkigare och mer vältränad än jag? Med risk för att hamna botten 10%.. Fy. Men.. Blir min upplevelse sämre för att jag väger lite mer än alla andra? För att jag är långsammare än många? Såklart inte!

Vänta inte på att livet ska börja sen när du gått ner de där kilona eller dyka upp på de där löparträningarna för att du kanske är långsam. Vänta inte med att börja träna för att du tycker att du är för tjock för att gå på gym. Det låter ju så dumt! Eller hur? Det är ju bara du som förlorar på det.

Livet bryr sig inte om hur du ser ut. Omfamna din kropp, och omfamna livet. Man missar ju så mycket bra annars :)

5 augusti, 2014 by