Testade att springa med pannlampa idag. Det var inte lika kul, men kändes lite vettigare. Det är nog rätt bra att synas. Var otroligt trött i benen idag och jag fick kämpa järnet för att ens komma framåt den sista biten. Det är jobbigt när man blir både mentalt och fysiskt trött. Att bli fysiskt trött är inte så farligt, det värsta är när pannbenet sviker.

Nu blir det någon dags vila från löpningen för att vila benen. Det är ju roligare att springa med pigga fräscha ben! :)

Nja, kanske inte riktigt så mörkt. Men det var mörkt ute när vi gav oss iväg mot skogen. Det blåste och regnade snöblandat regn som piskade i ansiktet. Men i skogen var vi skyddade. Det var tyst som i graven och det enda vi hörde var våra egna fotsteg och andetag.

Skogen var inte upplyst med lampor men tack vare snön såg vi ganska bra ändå. Vi sprang på hårdpackad snö och med mina dubbade Inov-8’s fick jag kungligt grepp. Ett rådjur sprang över stigen framför oss helt ljudlöst. Ett par hundägare var ute och rastade sina hundar, annars var vi helt ensamma. Det kändes som om vi hade upptäckt någonting hemligt, bara vi två. Det var så intimt och förtrollande att springa där i mörkret. Jag sprang som jag aldrig sprungit förr och jag kunde inte låta bli att älska livet. Jag omfamnade allt det vackra och jag log så brett inombords att jag kom på mig själv med att tjoho:a och utbrista hur bra det här var!

När vi kom ut ur skogen igen var jag redo att stupa. Verkligheten kom ikapp mig. Nu var jag ute ur det förtrollade. Nu var jag helt plötsligt mellan bostadshus och stark belysning från gatulamporna. Just då kände jag hur utmattad jag var. Både utmattad och alldeles lycklig över vad jag just varit med om. ♥