Det här är ett utskick som kommer göras till alla som springer Göteborgsvarvets seedningslopp i Östergötland. Håll utkik i brevlådan i mars om du ska springa! ;)
Egentligen skulle vi ha bestämt oss hur vi vill gå vidare med Erika igår då hennes ägare Åsa ringde.
Men jag kunde inte förmå mig att bestämma något och jag och Fredrik har inte kommit fram till något tillsammans. Fredrik är underbar. Han ser hur mycket jag tycker om henne och därför tror jag han tycker att det är upp till mig hur vi ska göra. Men jag är också osäker. Det här har varit några extremt tuffa dagar, det är mycket mer jobb med omställningen än vad jag trodde. Först var vi så oroliga för om hon skulle fortsätta kissa inne, och sen är det hetsigt på morgonen då hon ibland kissar inne så fort hon vaknar och vi inte hinner ut med henne. Så nu får man nästan offra alla morgonrutiner för att hon ska kissa ute.
Erika är tre år och har bott på kennel hela livet. Hon är van vid att vara ute på hundgård och kan alltså göra ifrån sig när hon vill. Hon är inte tränad alls. Hon kan inte ”sitt” eller apportera. Däremot kommer hon alltid när man ropar på henne.
Vi oroar oss också över att hon är så ängslig runt nya människor. Hon morrar för att hon är rädd och ibland skäller hon till. Hon är absolut inte aggressiv och vi har testat henne hur hon är mot små barn. Hon är mer undvikande om det är något hon inte gillar så hon bits inte. Vi var hemma hos Fredriks bror, hans fru och deras två små barn. Den äldsta sprang runt och försökte jaga henne utan att hon blev arg. Visst gillar hon det inte, men hon springer hellre iväg än säger ifrån. Sen var hon fräck och åt upp deras katts blötmat medan katten låg på en stol under köksbordet och fräste.
Jag var ledsen igår och grät hemma i soffan med gullegrisen bredvid mig. Det här är jättetufft. Hur vet man vad som ingår i hundens personlighet och vad som bara är omställningsbeteenden? Hur vet vi om ”felen” vi hittar verkligen är ett problem och att det inte är att ha hund i allmänhet som är tufft? Vi kan till exempel inte (just nu iallafall) åka och träna ihop som vi brukar, för vart ska vi då göra av henne? Hon blir så ängslig av att bli lämnad själv.
Med oss (och personer hon känner) är hon världens gosigaste hund, det har till och med Fredrik sagt. Hon ligger alltid med oss i soffan och hon viftar alltid på svansen och vill busa med oss. Hon är alltid på glatt humör hemma. Det är så mysigt att ha henne på jobbet för hon ligger på en stol bredvid mig och sover. När jag tar en paus så får jag syn på henne och vi kelar lite. Sen fortsätter jag att jobba osv.
Har ni några råd?
Mirelle var här igår och kelade med korven!
Idag fick Erika träffa Kalle på jobbet. Han var ju inte här idag men idag tog Håkan – som är hans ägare – med sig honom för att se hur de skulle gå ihop. Erika blev förskräckt och sprang iväg med Kalle hack i häl. De sniffade lite på varandra, sen ignorerade de varandra. Gott. Nu har hon även börjat vänja sig vid alla här, hon morrar inte så mycket längre och sniffar på dem. Hon är väldigt förjust i Håkan som ger henne godis och kel. Däremot kan jag inte gå iväg än utan att hon följer efter. Går jag på toaletten sitter hon utanför och gnyr. Stackars! Men hon vänjer sig. Hon kommer förstå att jag kommer tillbaka varje gång.
Att ha hund är nästan som att ha ett barn. Hennes behov går liksom före mina. Jag antar att man snart kan börja slappna av lite. När man vet vad hon går för och hur hennes rutiner ser ut.
Ikväll ringer Erikas ägare och hör med oss hur vi vill gå vidare. Det är något som jag och Fredrik måste diskutera. Det är mycket jobb med en hund och det har varit tuffare än jag trott. Samtidigt får man mycket kärlek och mina rutiner har förbättrats. Jag har heller inte upplevt mig uttråkad under de här dagarna vilket jag har extremt lätt för att bli.