Solen hade äntligen hittat till Linköping och jag cyklade i kortbyxor.
Jag cyklade först ut till Vidingsjö för att ta ett varv i skogen och på hemvägen testade jag en ny spännande grusväg och hamnade helt off. Men det gjorde ingenting för det bjöds på storslagen natur.
Jag stannade många gånger och när jag kom till sjön som ni ser på en av bilderna stod jag och bara gapade, bokstavligen talat. Det var kor med kalvar som betade på en kulle ovanför sjön och en bit bort på andra sidan kunde man se barn bada. Fantastiskt vackert.
När jag hittade hem (vilket inte var så svårt) tog jag ett varv i Vallaskogen (det är ju trots allt en mountainbike jag köpt). Av någon skum anledning så tycker jag att tiden går ganska långsamt trots att jag hinner se så mycket och trots att jag inte tycker att det är jobbigt. Tiden brukar ju bekant gå långsammare ju mer man kämpar.
Jag tänker såhär: En timme och en kvart var jag ute idag. Det är tre avsnitt av en serie. De avsnitten går i ett nafs när man sitter där i soffan, men dagens pass gick verkligen inte i ett nafs. Bara en iakttagelse..
Den här naturen börjar bara 5 km från mitt hem ♥
3 Comments
Underbart! Vi får ta en sväng imorgon så får du visa den fina naturen :)
Har alltid tyckt att inlines är roligare, mer rörelseglädje när man kan ta i med hela kroppen.
åh vilka fina bilder!