En vecka av mars har gått och jag ligger hemma i en av de värsta förkylningar jag haft. I vanliga fall får jag lite symptom, men sen går det över efter nån dag. Nu är jag alltså totalt förpassad till hemmet, och jag diskuterade ett intressant fenomen med Fredrik. Min inneboende rastlöshet har hållit sig borta under de här dagarna jag varit sjuk. Det har varit skönt, för kombinationen rastlös och sjuk är ingen kul kombo.
27:e februari blev årets cykeldebut för mig. Fredrik och jag cyklade en runda till Ekängsdalen som jag tog förra året med Mikaela. Några dagar senare, innan jag blev sjuk, antog vi Vallaskogen och cyklade en snutt på mtb-banan där. Det var här jag förälskade mig i mountainbike för drygt 8-9 år sedan. Den enorma frihet och fartkänsla jag upplevde när jag swischade fram på stigarna minns jag fortfarande. En riktig dopamin-rush!
Nu för tiden är Vallaskogen inte riktigt sig lik då den i fjol blev hårt ansatt av granbarkborren. Det resulterade i att man fick avverka många träd, och på vissa ställen längs banan går det knappt att känna igen sig längre.
Banorna i Vidingsjö har jag inte cyklat på än i år då jag hört att de fortfarande är leriga och cyklar man där nu förstörs spåren och det vill jag undvika. Bättre att cykla när det torkat till ordentligt.
Vallaskogen 2 mars, några tiotals meter bakom mig är skogen glesare än innan pga granbarkborre-angrepp
Ekängsdalen med sin passage genom våtmarken där många fåglar håller till
