Äntligen får jag dela med mig av en tävlingsberättelse igen! Det var ju länge sedan, i september i fjol rättare sagt.
Cykelvasan 45 km gick av stapeln fredagen den 10:e augusti med start i Oxberg och mål i Mora. Både Fredrik och jag var anmälda. Vi gick upp toktidigt på fredagsmorgonen för att bila 5 timmar upp till Mora. Vi hade fixat i ordning cyklarna med cykelväska och liknande så de var i toppskick! Bilresan gick ganska segt men tack vare att jag åkte ombytt hade jag mina vadderade cykelbyxor på mig vilket gjorde att jag slapp träsmak i baken av allt sittande.
Till slut var vi äntligen framme i Mora! Vi hittade en stor parkering vid vattnet där typ alla verkar ha parkerat men vi hittade en plats. Vi fixade med det sista ombytet, på med rätt skor, handskar, hjälm och glasögon. Sen cyklade vi bort till målområdet för att lämna in cyklarna och ta bussen till starten i Oxberg. Vi cyklade lite fel och jag skulle vända genom att göra en u-sväng. Klickade ur höger fot som jag brukar men glömde att jag satt fast med vänster fot när jag skulle svänga runt på vänster sida och föll mot marken. Det måste varit världshistoriens långsammaste fall men där låg jag på backen iallafall. Det gjorde inte ont men jag skrapade upp vänsterknät så att det blödde. Gick in på en bajamaja och torkade av det värsta. Vi lämnade in cyklarna till en av lastbilarna för transport till starten och själva hoppade vi på en buss.
Väl framme i Oxberg började det regna. Fan också, tänkte vi. Inte nog med att vi ska cykla typ ganska långt, ska vi behöva göra det i lera också? Vi sökte skydd under någons husbilsmarkis och som tur var slutade det regna efter ett par minuter. Då kom också vår lastbil med cyklarna.
Vi hämtade upp nummerlapparna och chippen och hjälptes åt att fästa dem på varandras ryggar. Än var det ca 2 timmar kvar till start. Jag fick mitt skrapsår omhändertaget av några sjukvårdare och jag kände mig fit for fight. Vi kikade på när 30 km-klassen startade och även de första som startade i vår klass – 45 km.
När det var ca 30 min kvar till start gick vi in till startfållan och ställde oss där vi skulle – i startgrupp nummer 10.
Vi startade klockan 15:20. Starten gick till speakerns röst ”Nu är ni välkomna att cykla iväg. Lycka till!”, ja nåt sånt sa han. Vi körde iväg och åkte ihop en liten bit innan Fredrik tyckte det gick för söligt och vi skiljdes åt. Jag hittade ganska snabbt en bra rygg att ligga bakom. Det var en stark dam i klass D50-nånting och hon hade rödvit cykeltröja och svartröda cykelbyxor. Försökte minnas hennes nummer men jag är så dålig på sånt!
Banan började ganska pang på. Det var in i skogen ganska direkt med knöliga vägar med mycket sten. Redan efter 5 km fick jag möta mjölksyran och hann tänka att det här var redan mycket tuffare än vad jag trodde. I en nedförsbacke slogs jag av en hemsk syn – en man hade på något sätt åkt omkull och slagit i ansiktet. Det var fullt av blod och sjukvårdare var där för att hjälpa honom. Jag blev alldeles skärrad. Mina tankar går till honom! Kort därefter fick jag syn på ännu en hemsk olycka och jag började undra vad det var för dödslopp jag hade gett mig in på.
Strax innan första depån vid ca 14 kom första mördarbacken. Hittills hade jag kunnat sitta i alla backar genom att använda riktigt låga växlar, men den här var inte att leka med! Dels var den brant men sen såg jag inte vart den slutade. Jag fick helt enkelt klicka mig ur pedalerna, kliva av cykeln och knalla på uppför. 95% gjorde likadant så jag kände mig inte så usel.
Efter 1,5 timmes cykling kom vi till första depån i Hökberg där man kunde få i sig banan, sportdryck, blåbärsdricka och bulle. Jag tog nog alltihop för jag hade börjat känna mig hungrig kilometerna innan. Det kändes mysigt att komma dit på något sätt. Det var två sidor som var uppradade med gula markiser och alla volontärer var skitbra på att erbjuda förfriskningar och energi. Alla var glada runt om kring och solen sken. En riktig drömstart!
Jag stannade inte så länge utan ville iväg ganska snabbt för att inte tiden skulle ticka iväg. Här efter någonstans kom vi till ett riktigt snabbt parti med hårdstampad traktorväg. Här kunde jag cykla på i fint tempo. Två-tre gånger under loppet cyklade vi ut på en asfalterad bilväg där det gick nedför alla gånger och det var så underbart skönt att kunna dra på lite utan att det kändes som att man skakade sönder av alla ojämnheter. På något parti var jag uppe i 44,5km/h!
Jag hade cyklat om damen med rödvit tröja och hängde nu på en kille och hans dotter lite halvt. Körde om dom ibland och blev omkörd ibland (dock var jag före dem i mål).
Andra depån var i Eldris och dit kom jag efter 2 timmar och 8 minuters cykling. Här tog jag samma förfriskningar som sist och kände av ännu en kick! Nu var det bara drygt 25 min cykling kvar och jag lade in en andra växel. Jag kände att jag hade mer att ge och att jag inte var på väg att ta slut så jag körde på.
Sista milen in i mål gick snabbt. Passerade många ända ner till startgrupp 4 som startat långt före oss och det kändes bra. Här tog jag min Snickers som jag haft i bakfickan på tröjan. Dock jävligt svår att äta, tog lång tid att tugga så jag knappt kunde andas. Minns att sista kilometern gick på gräs inne i Mora och det var lite segt, men rätt snabbt kom asfalt och jag gav mig på en spurt! Körde om en kille men blev omcyklad av två andra. Jag hade inte så mycket mer att ge och jag var så nöjd över att jag äntigen var på väg in i mål så jag kunde inte bry mig mindre. När jag åkte under målbågen kände jag en stor lyckokänsla skölja över mig! Och precis efter såg jag Fredrik på höger sidan med världens största leende. Jag fick en stor kram och nån kommentar om att han var imponerad och att jag måste tagit in mycket tid på slutet med tanke på de resultat-sms han hade fått. Själv hade han kommit i mål på 2:09.
I mål efter 2h33min cykling och på plats 298 av 543 tjejer och 27:e plats i D25.
Jag lade mig en stund i gräset för att ta igen mig lite innan vi gick bort och fick våra medaljer. Vad stolt jag var! Risken med sådana här lopp är ju att det kan döda cykelglädjen om det är så att man tycker att det är hiskeligt jobbigt eller att banan är tråkig eller så. För mig blev det precis tvärtom. Cykelvasan har ökat min cykelkärlek och jag är övertygad om att jag kommer fixa 9 milaren nästa år!
Arrangemanget: Jag vill säga tack till arrangörerna och alla volontärer som gjort det här till en sådan bra upplevelse. Transporten av cyklarna och transporten av deltagarna gick klanderfritt. Inga problem med vare sig att hämta ut nummerlapparna eller ta sig till start. Mycket tydliga markeringar längs med banan och volontärer som stod med flaggor vid lite trixiga och svårtydda partier och alla som serverade energi vid depåerna. Till och med vädret var kanon.
Min egen prestation: Jag är nöjd med mitt första mtb-lopp! Jag tog i precis som jag skulle och disponerade krafterna bra när jag ser tillbaka på det, möjligen att jag hade kunnat cykla lite snabbare den första milen. Jag lydde rådet att ta det lugnt i början men körde sedan på när jag insåg att jag skulle fixa detta. Nu såhär ett över ett dygn senare är det svårt att sätta en ansträngningsgrad eftersom det bara är det positiva rosenskimret jag minns. Men jag tog i och svettades för fullt utan att ta i absolut max då det var mitt första lopp och jag inte visste exakt hur jag skulle göra eller vad som väntade efter nästa krön. Kroppen höll ihop väldigt bra och jag upplevde ingen smärta eller stelhet någonstans.
Jag kan konstatera att jag är ganska snabb på rakorna och nedförs men jag tappar mycket där terrängen är lite jobbigare och i backarna. Till nästa gång behöver jag träna på backar, backar och backar! Här kan jag vinna många minuter och onödig mjölksyra.
Vet ni vad det bästa är? Att jag redan efter mål var sugen på att cykla mer :-)
Tack för alla lyckoönskningar och gratulationer! Det värmer och känns lite extra kul att ta emot dom nu när det gick så bra.
Ps. Om ni orkade läsa hela är jag impad! :)
