Inlines

Premiär 2012: 25 mars
Premiär 2013: 26 april
Premiär 2014: 11 mars

Tidig premiär i år alltså! Varmt, soligt, sopat på de stora cykelvägarna, nästan vindstilla!

Årets inlinespremiär inföll sig senare än i fjol. Då var jag ute och rullade redan den 25:e mars.

Varje premiär tror jag att jag ska ha glömt bort det här med hur man gör, men jag hade fel i år med. Quelle chance! Körde på längs Haningeleden. Medvind. Sjuk medvind. Kom upp i 28 knyck och när jag närmade mig en bro såg jag en tant däruppe som var tvungen att gå fram till broräcket och titta om det verkligen stämde – en människa på hjul!

Vände om efter några kilometer för att mötas av den svulstiga motvinden. När jag har medvind är det lätt att åka snabbt och graciöst, när jag har motvind känns det som att rulla på en såndär grå tunn matta man hade på skolgympan att göra kullerbyttor på.

Jag tänkte på Berlin inlines marathon och låtsades att det var Berlins släta gator jag åkte på. Längs gator där motvinden aldrig når. Det är som att åka i filmjölk. Mmm.. :)

Världens största inlinestävling. Ca 6.800 åkare var anmälda till årets Berlin Inline Marathon. Det är galet många.

Jag var inte lika förväntansfull inför det här marathonet som förra året då jag deltog för första gången. Förra säsongen hade jag åkt riktigt mycket och motivationen var hög. Då åkte jag på tiden 2:01 vilket jag såhär nu efteråt inser är en väldigt bra tid. Då jämförde jag mig med andra bättre åkare som åker runt 1:30. Men mitt mål då var att åka på 2 timmar och det målet uppfyllde jag ju.

Förra året åkte jag med ett par svarta breda skor från Powerslide. Fick ont i vristerna eftersom de gapar runt fotlederna men drog åt dem vid ett tillfälle och det höll ända vägen in i mål. I år valde jag att ta mina vita smalare skor från Powerslide för att få bättre stabilitet. Vi kom till startområdet ett par timmar innan start där jag mötte Mimmi och hennes dotter från Stockholm Speedskaters.

Vi åt en varsin korv vid ett korvstånd och spanade in de andra åkarna medan de värmde upp. Snörade på mig mina inlines och drog på mig mina anklebooties som är som en slags tjock avklippt strumpa i neopren för att förbättra passformen runt hälen. Ju tightare mina inlines sitter desto mer stabilitet i fotleden får jag. Vänster fotled har jag haft problem med länge. Den är slapp vilket gör att foten lätt tippar inåt, så jag drog åt dem HÅRT när jag kommit till startfållan. Vi tjoade och klappade i händerna när elitdamerna åkte iväg. Fem minuter senare åkte elitherrarna iväg och sen var det två minuter mellan varje start. Jag startade i grupp E vilken var längst bak. Jag hade ställt mig långt fram för att undvika flaskhalsar men det hjälpte tyvärr inte särskilt mycket. Vid varje ojämnhet i backen gjordes varningstecken och det saktades in. Omöjligt att ta sig förbi.

Till slut skingrade sig massan och jag hängde på några olika klungor som höll bra hastighet. Det blåste ganska mycket i Berlin den här dagen och att åka i klunga gjorde stor skillnad. Första halvan gick i ett nafs och passerades på en timme. Lite långsammare enligt plan men ändå godkänd fart. Såg ett par vurpor men det var absolut färre än förra året. Strax efter 28 km började det göra ont i fötterna. Muskeln som sitter från stortån upp i smalbenet som man använder för att lyfta foten smärtade. Jag försökte bita ihop i en halvmil till och hängde fortfarande på klungan trots smärtan. Men till slut blev smärtan för stor och jag fick stanna till flera gånger för att testa att ta av mig strumpor och ankle booties och snöra om. Ingenting hjälpte och det gjorde bara ondare och ondare. Jag testade att åka slalomstil för att undvika att lyfta fötterna men det fungerade bara på torr asfalt.

Det hade nu börjat regna och asfalten blev som is. Jag tog mig fram hjälpligt genom små små skär. När 12 km återstod ville jag bryta. Men jag tog tjuren vid hornen och tänkte beta av den sista biten kilometer för kilometer. När det var 4 km kvar gjorde det riktigt ont. Här åkte tomten om mig. Jag kunde knappt lyfta fötterna och jag hade heller ingen kraft att skjuta ifrån. Publiken var dock fantastisk! De hejjade på mig och ropade saker på tyska som jag inte begrep men jag använde det som energikälla den sista biten. På Unter den Linden precis innan Brandenburger Tor stod Fredrik och hejjade. Äntligen såg jag det stora monumentet! Det var nu bara 3-400 meter kvar till mål och massor av folk stod och hejjade fastän det hade börjat bli mörkt och lite kallt.

Åkte över tidtagningsmattorna och fick min medalj. Lite senare även en plastfilt för värme och två bananer. Mötte upp Fredrik och tog av mig mina inlines. Fötterna gick inte att vinkla uppåt. Jag hade ont i två dagar efteråt. Tog en nutella crepe som påfyllning efteråt och det var bland det godaste jag ätit. Alldeles varm och chokladig! :)

Summering: Första halvan gick som en dans. Jag åkte i klunga vilket jag varit nervös för innan och tempot låg mellan 21 och 24 km/h. Andra halvan var mycket smärtsam och asfalten blev hal på grund av regn. Är inte sugen på att anmäla mig till nästa år, men man vet aldrig! Om ett tag kanske jag fått tillräckligt med distans för att bli revanschsugen för Berlin Inline Marathon är verkligen en upplevelse!

Jag har burit den hela dagen lång :)

Vi har åkt upp i TV-tornet, besökt Alexanderplatz, Checkpoint Charlie och Judiska muséet. Mina fötter är nästan lika döda som efter gårdagens lopp. Bilder kommer!

De första 24 km förflöt mycket fint. Hakade på ett par olika klungor vilket gjorde åkningen näst intill ansträngningsfri. Kände mig som king of the world och jag swishade igenom Berlins gator i 21-24 km/h. Sen kom smärtan i fötterna. Med besked. Jag minns inte när jag genomled sådan smärta sist. Varje skär kändes som knivar ner i fötterna. Jag ville dö.

Till råga på allt började det regna vilket gjorde asfalten hal som is. Ville bryta med 12 km till mål och ringde Fredrik och lipade. Jag åkte på så gott jag kunde. Till och med tomten åkte om mig! :( Haltade igenom Brandenburger Tor och kom i mål och fick min medalj. Det enda som fick mig att kämpa igenom skiten var tanken att inte kunna få bära min finisher t-shirt. Med andra ord – I’m not a quitter!