Idag körde jag Tjejvättern! Ont i snippan, ont i axlarna, bortdomnade fötter, mördarbacken upp på Omberg som aldrig ville ta slut, ännu mer backar efter Skänninge som nästan fick mig att börja gråta, motvind, snor, broöppning..
Ja ni hör ju hur jävla kul jag hade. Full rapport kommer!
Nu var det drygt två veckor sedan jag cyklade, men igår fick jag ett sms av Carro som undrade om vi skulle ut en sväng idag runt 12. Vi träffades nere på min gård och cyklade Kolbyttemon-rundan på drygt tre mil. Det var väldigt soligt och varmt ute och första milen var riktigt tung. Kändes som om jag hade en infektion i kroppen. Det var riktigt segt.
Vi stannade efter en backe och jag fick lite vatten med Resorb och en sesamkaka av Carro och efter det fick jag energi och humöret steg. Plötsligt gick det lätt och det var kul att cykla. Vi tog det ändå lugnt och cyklade i ett behagligt tempo. När vi kom tillbaka till stan rullade vi ner till Bosses Glassbar och tog en varsin bägare glass. Vi satte oss på en trappa och njöt av solen.
Det här passet påminde mig om att jag måste våga köra riktigt lugna pass också. Just nu har alla mina pass gått i 80+% av max, men för att få variation och orka hålla lågan uppe är det förmodligen en bra idé att varva mellan lätta och tuffa pass.
Våga vara långsam är mitt motto från och med nu!
Nån gång måste ju vara den första då man lyckas cykla och dricka samtidigt. Skål på den Carro!
Förutsättningarna var näst intill perfekta för att få till ett fint ”lång”pass. Vindstilla, uppehåll, mulet förvisso men det spelar ingen större roll när man är cykelsugen.
Jag brukar planera mina rundor innan jag ger mig ut, gillar att vara förberedd och kunna anpassa distansen genom att mäta på kartor m.m. Hållpunkterna är viktiga. Jag har ingen cykeldator med karta, så jag memorerar vilka orter jag ska cykla igenom och följer sedan vägskyltarna.
Idag var tanken att jag skulle cykla ut till Vikingstad, vidare bort till Västerlösa, Björkeberg, Ledberg, Kaga och slutligen hemåt. Allt gick enligt plan. I Ledberg tog jag en liten müslibar med blåbär från Ica för att få en extra kick när rundan vände hemåt. Det funkade fint, värt sina 7 spänn. Rundan var flack men asfalten var av rätt dålig kvalité, antingen var det håligheter och annat eller så var den grov och stötig.
Hade bra med kraft i benen idag. När man åker cykelvägen längs med Bergsvägen påväg tillbaka in till stan stöter man på en hiskelig backe upp mot Bergsrondellen. Den är brant och den slutar liksom inte där man tror att den ska sluta utan den fortsätter en bit till vilket är mentalt utröttande. Det kan inte finnas en enda Linköpingsbo som inte hatar den backen. Här brukar jag alltid krokna och riktigt seeeega mig uppför i typ 15 km/h. Men idag laddade jag och for upp för backen som aldrig förr! Förjävla go känsla alltså.
50 meter hemifrån hoppade kedjan. Sket i att laga den direkt för jag var svintrött och svetten rann ner i ögonen så jag hade svårt att se. Uppskattningsvis hade jag tänkt att den här turen skulle ha blivit 5-6 mil men den blev knappa 5 mil.
Alltså, jag vet inte hur jag ska beskriva dagens cykelrunda. Det var svinjobbigt, hade inget driv i benen och huvvet ville mest vara någon annan stans under den första halvan. Men, när man kommer till sådana här platser blir allt slit liksom värt det. Jag är ju en såndär känslomänniska så när jag ser sådana här vackra vyer får jag goose bumps och hela jag skälver. Man kan lätt bli lite matt av att känna så mycket, men i det här fallet gav det mig en extra boost i rätt riktning.
Dagens tur gick genom Rosenkälla, Sturefors och Sturefors naturreservat (där bilderna är tagna), Landeryd, Hjulsbro och så ett fikastopp på Tannefors slussar innan jag rullade hem med drygt 40 km i benen.
Nu blir det ett bad och cykellektyr!
Ett par timmar efter rundan till Bergs slussar cyklade jag bort till Hymers klubblokal för att vara med på intervallträningen. Runt 40 taggade cyklister slöt upp vilket var rekord. Jag hörde mig för hur ett sådant här pass var upplagt och hur länge passet varade. Jag har ju bara Akeles löparintervaller att relatera till och de håller på i max 1 timme. Jag satte nästan i halsen när jag hörde att torsdagsintervallerna här höll på i 2-2,5 timmar. Jag hade ju precis cyklat 26 km! Skulle jag orka?
Kittad med ny klubbtröja och strumpor cyklade vi i klunga ut till Hjulsbro där vi delade in oss i tre grupper efter nivå. Sedan började vi cykla på och klungåkningen funkade väl sådär eftersom vi hade både snabbare och långsammare cyklister i gruppen. Men efter hand gick det bättre och bättre och vi låg fint på rulle. Rundan vi cyklade var kuperad men väldigt vacker. Lägg på motvind så hade vi verkligen ett framgångsrecept ;)
Som jag nämnt tidigare är jag snabb på flacken och älskar att trycka på i nedförsbackarna men så fort det kommer en uppförsbacke tar det stopp. Jag fick dock massor av pepp av de andra deltagarna och hjälp och tips från gruppledaren. Vid en vätskepaus fick jag en tjejs banan eftersom ”jag såg ut att behöva den”. Jag kände mig halvt död och tog tacksamt emot energin.
Backarna fortsatte i all oändlighet och jag var redo att lägga mig ner död. Men! Det är helt sjukt vilken fin stämning man kan ha i en cykelgrupp. Stöttning hela vägen. Tack till Pernilla för bananen, tack till Mats för att du puttade mig uppför backarna när det blev för tufft!
Rundan gick ner till Grebo via Bankekind. Vi korsade Åtvidabergsvägen strax innan Grebo och fortsatte upp förbi Sturefors och Landeryd. Strax över 55 km och 2:18 timmar effektiv rulltid senare var jag hemma. Med facit i hand var det kanske tur att jag inte visste hur tufft det här skulle bli för då hade jag nog aldrig gett mig iväg och då hade jag missat en känslomässig bergochdalbana och ett nu jävlar vet jag att jag lever-pass.
Hur jäkla mycket kan det blåsa egentligen? Cyklade ut till Bergs slussar (Göta kanal) som är en klassisk cykel- och inlinesrunda för många Linköpingsbor. Dit gick som en dans, snittade 33km/h i en halvmil tack vare medvind och pigga ben. Fick ett ”bra jobbat!” av en cyklist som troligtvis legat bakom mig ett tag utan att jag märkt det. Sånt värmer :)
Satte mig på en brygga nere vid minigolfbanan och lyckades tappa bort en av mina cykelhandskar. Varade inte där så länge utan vände och åkte hemåt ganska snart. Möttes av den värsta sortens motvind! Det var som att cykla in i en vägg. Cykeln vinglade och jag slet som ett djur. Jag kom ingenstans och kände mig som en otränad tjockis. Sista milen hem gick i 20 km/h så ni kan ju tänka er hur det kändes.
Det där är egentligen intressant, för jag vet inte riktigt vad jag ska kalla mig. Tränad eller otränad? Hur vet man? Jag känner mig inte i form iallafall. Jag dör i uppförsbackarna och jag får kämpa som fan i motvind. Samtidigt är jag rätt snabb på flacken och älskar att trycka på. Men, det kanske inte är ett problem egentligen. Vältränad kanske bara är ett state of mind? Vilopuls 70 *host host*
Nu ska jag vila upp mig för tanken är att jag ska köra intervaller med Hymer ikväll. Hjälp!