Göteborgsvarvet har, i samarbete med IK Akele, löparkvällar en gång i veckan i Linköping och Fredrik är en av ledarna där. Idag sprang jag dit för att möta upp honom, sista gången för den här säsongen. Jag är så glad att jag kan springa, även om det gör ont. Det går inte fort, men jag hade inte tänkt att bli elitlöpare så det gör liksom ingenting. Det är inte en tävling. Det handlar om rörelsefrihet och lycka.
Som löpare får du inte cykla för då är du ingen riktig löpare. Som cyklist får du inte springa för då är du ingen riktig cyklist. Lite som synthare vs. hårdrockare på 80-talet. Fast vad gäller cyklande och springande är det ingen som säger nåt rakt ut, och det är inte så att man får stryk direkt.
Själv tränar det jag känner för. Livet blir roligare så. Ni som följt bloggen ett tag kanske vet att jag sprang en hel massa för ett par år sedan och deltog i lopp kors och tvärs. Jag kan nog räkna till 25 lopp som jag deltagit i. Nu springer jag nästan aldrig. Mina benhinnor gillar inte att jag springer. De ömmar till en början och smärtar mer och mer ju mer jag springer. Funkis nicht att springa alltså. Ikväll bortsåg jag från smärtan och stack ut på intervall gång/löpning. Det var på helt tomma gator jag tog mig fram. Luften var varm, 14 grader. På marken låg det löv som virvlade runt av mina fotsteg.
Jag lyssnade på en skiva med Petshop boys som väckte känslor. Det fick mig att tänka på en speciell person. En person som betytt något för mig, som fått mig att le och må bra. Det kändes fint.
Anders Kleist mot upploppet av årets Göteborgsvarvet. Foto: privat.
Idag gick Axa Fjällmarathon av stapeln och allas vår Anders Kleist (IK Akele) gick (eller sprang) och vann hela tjotaflängen! Banrekord med typ 15 min drog han till med när han ändå var igång.
Två dagar innan hade han dessutom vunnit Ottfjället upp.
Grattis Anders!
Anders Kleists blogg:
Löpning för alla: Mot närmaste toppen