LOK-milen är ett 10 km långt löpspår i Vidingsjöskogen. Den sköts ideellt av medlemmar i Linköpings OK med visst stöd av kommunen. Spåret är märkt med gröna markeringar på träd och med km-skyltar.
Underlaget är varierande men saknar de breda preparerade vägarna. Här springer man inte på spån, utan på grus, lera, smala och breda stigar, mängder av rötter och stenar. Helt klart knixig terräng och just idag var det 3 km av konstant lera. I början försökte jag undvika att kliva i lerpölarna, men till slut sprang jag rakt igenom med lersplatter upp på låren som resultat.
Jag tänkte på Vansbro marathon och hur vida jag skulle klara av den där halvmaran jag gått och drömt om ett tag nu. Vackrare terräng får man leta efter. Just Vansbro är också faktiskt den enda helmara som jag skulle kunna tänka mig att springa. Vill ni veta mer om hur det är att springa Vansbro marathon kan ni gå in på den eminenta Into the Wild-bloggen där Mikael skrivit ett inlägg om årets upplaga.
När det var 3 km kvar började det skymma och till slut blev det så mörkt att det började bli svårt att se kilometermarkeringar och vart jag satte fötterna. Fredrik som sprungit före hade vänt om och letat efter mig och jag mötte honom när det var ungefär en kilometer kvar.
Det här var en av de svåraste terränger jag sprungit i, utmaningen låg inte i orken utan att ta sig fram över huvud taget. Jag hann aldrig bli uttråkad och jag hann heller aldrig tänka negativa tankar, det var varken jobbigt fysiskt eller mentalt. Det kändes konstigt men självklart väldigt bra. Någonting som jag verkligen uppskattar med skogslöpning är hur prestationskraven försvinner. Här är det bara för upplevelsens och äventyrets skull man springer. Springa snabbt kan man göra på bana. I skogen springer man för att uppleva :)
När jag kom hem ställde jag mig i duschen med VFF:sen på. Vattnet hann aldrig bli klart under den 10 min långa duschen. Jag hade nog flera kilo lera i dem ;)
