Mountainbike

En fördel med att cykla flera är att man lär och ser saker som man kanske inte gör när man är själv. Typ som igår. Vi var fyra glada cyklister (Fredrik, Sonny, Thomas och jag) som körde bort till Vidingsjö och Mera Lera mtb’s bana (känns f.ö. lyxigt att ha två mtb-banor i närheten). Thomas testade mtb för första gången och han fick låna min gamla hoj. Det gick jättebra för honom, räddes ingenting verkade det som. Testade på drops, stenhällar, dödsbackar.. Kul!

På gula/röda varvet finns det två stenhällar man ska upp över, den första har jag alltid problem att ta mig uppför FÖR ATT JAG VALT DEN SÄMSTA LINJEN EVER visade det sig. Och jag är så envis att jag liksom ibland inte begriper att man kan ta ett annat linjeval, utan jag måste prompt ta mig uppför den jag redan valt. Puckat! Så Sonny och de andra grabbarna visade mig ett betydligt enklare sätt att komma uppför och jag nailade den direkt. Så himla gött!

Jag kan nog med den här träningsrundan fastställa att de spärrar som kommer när man kraschat svårt är överkomna. Minns när jag körde i Vidingsjö efter kraschen hur jag hela tiden fick gå av cykeln för att det var för läskigt. Hjärnan vill liksom inte att man ska köra mtb igen. Känns skönt att kunna ösa på igen :)

Ett nybörjarvarv på blåa, ett fullt varv på gula och ett halvt varv på röda blev det igår. Totalt strax över två timmars snurrande.

Den här värmen alltså. Jag vill inte gå ut. Men lik förbannat gör man det ändå. Och lik förbannat bokar man in en cykeldejt på stans maxpulsbana nummer 1. Vallabanan är kort, men det är ta mig fan upp och ner hela tiden. Och rötter. Massor av rötter på raksträckorna. Finns ingenstans att vila. Men det är också därför den är kul.

Vi mötte upp Sonny och körde två varv på Vallabanan. På andra varvet tränade vi på lite tekniska saker, typ knixiga passager. Vissa grejer tycker jag fortfarande är läskiga fast jag cyklat här hundra gånger. Oftast är det små fjantgrejer som smala passager mellan stenar i en kurva eller så. Tog mig nerför monsterhällen (obs! inte den på bilden, monsterhällen är typ tre gånger värre) som jag inte klarat sedan innan cykelkraschen för ett år sedan. För mycket hjärnspöken har satt stopp. Men idag (på tredje försöket) satt den! :)

Efter ca 1,5 timme var vi slutkörda i både kropp och knopp. Nu blir det glass!

Trevlig helg!

Saxar från Sveriges hembygdsförbunds hemsida:

Bjänleden är en 8 kilometer lång vandring på uråldriga stigar i gammal kulturbygd runt sjön Bjän i Stjärnorps socken. Leden anlades för att låta moderna vandrare gå de stigar som torpare och backstugestittare vandrat under många generationer. Bitvis följs även medeltida ridvägar genom skogen. Leden utgår från Bjäsäters kvarn och är utmärkt i terrängen. Torpruiner och platser för sågverk och kvarn är markerade med informativa skyltar längs leden.

Ursprungligen var kvarnen i Bjäsäter hela byns egendom. Den byggdes omkring 1832 och ersatte troligen de gamla skvaltkvarnarna som fanns i närheten. Det fanns bland annat skvaltkvarnar vid gårdarna Häggetorp, Pukhult, Bryttjorp, Grytstorp, Elmesbo och Rist. Det är troligt att det fanns skvaltkvarnar vid fler gårdar än dessa. Vid Stjärnorp fanns en kvarn som endast fick användas morgon och kväll.

I en av de röda stugorna vid kvarnen finns kartor att köpa för 20kr/st.

Det var inte helt uppenbart vart leden började någonstans, men efter ca 100 m på en bred grusväg kom första blå skylten som pekade in i skogen. Efter en kort bit började hindren. Det var träd och buskar som låg över stigen som vi fick lyfta cyklarna över, och efter ytterligare några hundra meter tog det tvärstopp. En stor gran rakt över stigen och vi fick ta en besvärlig genväg för att komma fram. En bit senare upphörde skyltningen. Och även mitt tålamod. Det var uppenbart att leden inte var tillräckligt underhållen för att cyklas på.

Så vi vände tillbaka och cyklade på grusvägarna intill sjön istället. Bättre för humöret! Här var det vackert och inte ett fällt träd i sikte. Det var skönt i den värmande kvällssolen. En snäll husägare lånade ut sin brygga där vi kunde sitta och äta våra medhavda OKQ8-bullar ;)

Bjäsäter är en vacker plats som jag kan rekommendera alla att besöka, även om Bjänleden på cykel var en nitlott.

Nyservad cykel, massa varmt ute som inbjöd till cykling utan jacka och trekvartstights.

Det blev ett varv på södra delen av banan i Vidingsjö, ett varv på blå banan och så en snutt på gul/röda innan vi vek av hemåt. Gott humör, gott med tryck i benen. Fredrik var modig och testade nya rampen över ett litet dike. Jag fegade. Som vanligt ser allt sånt här alltid mycket värre ut än vad det är och jag tyckte det såg JÄTTEHÖGT ut :S

Tog en varsin hamburgare på Sibylla till kvällsmat. Satt fint! :)

Tänk vad det kan skilja i upplevelse bara mellan ett par dagar! I och för sig körde vi vänstra delen av banan idag och den är inte alls lika rolig. Det är liksom inte lika bra balans mellan svårigheter och roligheter som på den andra delen av banan. Dessutom körde vi en avstickare på den röda (svåra) banan och jag blir förbannad när jag inte får flow i åkningen utan fastnar på svåra partier.

Men runt kom vi iallafall och det roligaste som den här delen har är spänger. Tyvärr var inte hjärnan med mig idag. Kände mig trött i kroppen och tyckte minsta lilla störde, t ex vattenskumpandet bak i ryggsäcken.

Blåsipporna intill stigen piggade upp och hem cyklade vi med motvind genom Tinnerö eklandskap.