Min sambo, som är den som tänker rationellt av oss två, tycker väl kanske inte att det vore så smart att cykla Fjällturen om två veckor. Jag däremot tycker att det vore en kul idé. Iallafall om jag får byta distans från 58 till 34 km.
Så jag slängde iväg ett mail till arrangörerna och frågade mer om hur banan ser ut. Av informationen jag fått att döma så är det stigar, vägar och cykelleder som gäller och inte klassisk mtb-terräng med stök och bröt. Jag väntar på svar och håller tummarna!
Med ett leende på läpparna åkte jag och Fredrik ut till Tinnerö eklandskap. 4 veckor sedan ett tramptag. 4 veckor sedan jag fått ta i, bli andfådd och susa (nåja) fram på grusvägar. Stoppade i mig ett par värktabletter innan så jag hade inte ont någonstans där på cykeln. Underbar känsla! Fredrik passade på att ta lite snygga bilder med GoPro’n.
Jag får nog vänta tills i slutet på september att ge mig på skogen, så nu får jag ta sommaren som grundträning. Jag har tappat kondition, det märker jag. Nu är det bra tillfälle att bygga grundkondis.
Att köra mountainbike handlar mycket om att gå utanför sin komfortzon – comfort zone. Alltså att göra sådant som man egentligen inte känner sig bekväm med eller till och med är rädd för. Det kan handla om att ta det där läskiga droppet eller kunna stå på lite hårdare i den där kurvan som är så snäv. Och det finns ingen bättre känsla när man klarar av någonting som man är rädd för. I skogen finns det oändligt med saker att gå utanför sin komfortzon på. Stenar, rötter, hällar, branta backar, spänger… You name it. Utmaningar som väntar på dig.
Och jag tröttnar aldrig. Det finns alltid partier att klara, eller att köra snabbare eller snyggare (om man tycker det är viktigt). Och det är det som gör mountainbike så jäkla roligt och mångsidigt.
Ena sekunden är man hel, i nästa sekund trasig.
Efter att ha kört 2 timmar i skogen står vi längst upp på backen som vi en i taget ska ta oss nedför för att komma till stugan där det vankas lunch. Här hade jag ingen aning om att tillvaron skulle ta en plötslig vändning. Det var bara ren tur att det inte blev värre eller att jag hade kraschat mitt i skogen där ingen ambulanstransport kunnat ta sig fram.
Snart två veckor har gått sedan kraschen och jag tänker mycket på den. Hur det gick till och hur terrängen egentligen såg ut där i backen. Fredrik var där dagen efter för att hämta min cykel och pratade med lägerledarna och dom visade vart olyckan inträffade. Jag kraschade in i en grushög eller en kulle, så det tog tvärstopp. Hade den inte varit det hade jag förmodligen bara fått några skrapsår då jag fortsatt rulla, men nu blev det så mycket kraft som slogs in i den där grushögen att jag bröt mig.
Jag gör framsteg varje dag, idag kunde jag sätta mig på passagerarsätet i bilen och åka bort till Ikano-huset och köpa två böcker. Sen var jag helt slut i ryggen men jag försöker röra mig så mycket jag kan och komma ut en gång om dagen.
Under den här skadeperioden har jag satsat på att utföra en till Whole30. Det närmaste jag kommer till träning är när jag knäböjer mig ner på toastolen så jag tänker att det är ett perfekt tillfälle nu. Ett projekt är också bra så hjärnan har lite att syssla med. Dag 6 imorgon! Whoop whoop!
Det är när det krisar sig som man upptäcker hur fina människor man har runt omkring sig. Vänner som besöker, ringer, kommer med blommor och får mig att skratta ♥
Jag ser positivt på tillvaron. Jag har inte ont, jag är bara inte särskilt mobil. Inatt sov jag min bästa natt sedan olyckan. Ingen smärta eller obehag. Bara en sån sak gör mig glad :)