Ni vet när man suktat efter något länge och byggt upp en viss förväntan? Ni vet när man liksom är så bombsäker på att man ska köpa det där man suktat efter?
Well, när vi var i Hellas besökte vi CycleCorner i Hammarby Sjöstad där jag tänkte eventuellt komma hem med den här supersnygga hjälmen från POC. Provade en i stl XS, tittade förväntansfullt i spegeln.. Men möttes av en spegelbild jag inte alls hade räknat med. Jag var FUL i hjälmen! :(
När jag tränar är det oftast endorfinkickarna jag vill åt och det där att känna att man lever. Där kommer mtb in i bilden. När jag cyklar i skogen ser jag det inte som träning, jag upplever.
Jag märker tydligt när det gått för länge mellan träningspassen. Som idag. Irriterad och kort stubin var bara förnamnet. Stackars Fredrik. Lyckligtvis insåg jag att en tallrik pommes inte skulle pigga upp mig utan att cykla över runda stenar och hala rötter i skogen. Det har busregnat en sväng på eftermiddagen, och hela skogen var blöt.
Bakdäcket fick kämpa för att få fäste och slirade mest hela tiden. Det var ganska kul, blir lite mera sport då. På tal om det så mötte jag två hyfsat unga grabbar som också tyckte det var kul att cykla i skogen – utan hjälm. Det känns jäkligt ocoolt att ha hjälm i den åldern, men cyklar man i skogen när det dessutom är blött känns det som att man får sätta det där med ocoolt åt sidan faktiskt.
Med mer endorfin och adrenalin i systemet känner jag mig lite som en ny människa.
MTB idag igen, sällan va? Grejjen är att det är så sjukt kul när man liksom kommit över den här tröskeln med att våga. När man får flyt i cyklingen, även om det inte går snabbt. Ikväll blev det drygt en mil i skogen tillsammans med Fredrik.
