Tankar

Först vill jag säga att jag tycker att det är uppfriskande med åsikter i ett land som Sverige där allt är mellanmjölk. Där allt ska vara jämställt och politiskt korrekt. Lite ljummet sådär. Jag tror att folk i allmänhet har svårt att handskas med folk som har tydliga åsikter. Men jag gillar det! Det är därför jag uppskattar Jonas Coltings och Katrin Zytomierskas bloggar. De vänder inte kappan efter vinden och kan tänka själva.

Jag har funderat en sväng och förstår nu varför den sista meningen i det här inlägget kan ha varit provocerande.

Alla som äter kolhydratsbaserad föda är inte bakåtsträvare. Det var inte det jag menade. Det är stor skillnad på att ha provat till exempel LCHF och kommit fram till att det inte passade än att aldrig ha provat det och ha starka åsikter om att det är ohälsosamt att inte äta bröd.

Det finns faktiskt sådana. Det finns de som driver (stora) träningsbloggar med många läsare som skriver osanningar om lågkolhydratskost utan att ens ha personlig erfarenhet av den kosten. Som äter som de alltid gjort för att det funkar. Jag trodde att min kost också funkade innan jag bytte. Jag trodde det var normalt med uppblåst mage, för jag hade aldrig upplevt något annat och känt skillnaden!

Vill absolut inte trampa de som inte käkar LCHF på tårna! Det trodde jag att alla förstod men vid en liten eftertanke så kanske det inte var så.

Angående såna här kommentarer. Mothugg, kritik.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Ena sidan av mig tycker nog att hon har rätt för jag kan ibland känna att jag är lite för på och lite för tjurig och har lite väl starka åsikter, medan andra sidan tänker att det är en helt knasig reaktion. Min blogg är min ventil. Jag försvarar mitt kostval eftersom jag tycker att det är befogat. Okunskapen och kritiken ser och hör jag överallt. Det här är min reaktion. Lite som Lady Dahmer.

Jag har på den senaste tiden fått väldigt lite mothugg, det har jag tolkat som att folk som inte gillar min blogg inte läser den eller att de som inte gillar min blogg men ändå väljer att läsa den håller tyst. Båda funkar lika bra i min värld. Men jag vet inte hur jag ska ställa mig till kritik som handlar om bloggens inriktning. Är det jag som verkligen är taskig eller är det läsarens ansvar att inte låta sig ta åt sig eller sluta läsa?

Jag läste det här inlägget hos Evelina. En mamma hade skrivit till henne eftersom hon tyckte att Evelina signalerade ut fel kroppsideal till sin tonårsdotter. Herregud vad tragiskt. Det hade varit en sak om Evelina verkligen hade haft en osund inställning till sin vikt, men hennes blogg andas kärlek till sitt barn, inredning och mode. Jag förstår inte den där mammans reaktion över huvud taget.

Om jag hittade en blogg som jag inte gillade hade jag inte läst den. Hade jag ändå haft svårt att hålla mig borta hade jag kanske ändå valt att läsa i smyg. För det är inte bloggförfattarens fel att jag tar åt mig. Samtidigt som jag vet att man ibland kan bli jäkligt provocerad. Ett svårt ämne..

Vad tycker ni?

Egentligen skulle vi ha bestämt oss hur vi vill gå vidare med Erika igår då hennes ägare Åsa ringde.

Men jag kunde inte förmå mig att bestämma något och jag och Fredrik har inte kommit fram till något tillsammans. Fredrik är underbar. Han ser hur mycket jag tycker om henne och därför tror jag han tycker att det är upp till mig hur vi ska göra. Men jag är också osäker. Det här har varit några extremt tuffa dagar, det är mycket mer jobb med omställningen än vad jag trodde. Först var vi så oroliga för om hon skulle fortsätta kissa inne, och sen är det hetsigt på morgonen då hon ibland kissar inne så fort hon vaknar och vi inte hinner ut med henne. Så nu får man nästan offra alla morgonrutiner för att hon ska kissa ute.

Erika är tre år och har bott på kennel hela livet. Hon är van vid att vara ute på hundgård och kan alltså göra ifrån sig när hon vill. Hon är inte tränad alls. Hon kan inte ”sitt” eller apportera. Däremot kommer hon alltid när man ropar på henne.

Vi oroar oss också över att hon är så ängslig runt nya människor. Hon morrar för att hon är rädd och ibland skäller hon till. Hon är absolut inte aggressiv och vi har testat henne hur hon är mot små barn. Hon är mer undvikande om det är något hon inte gillar så hon bits inte. Vi var hemma hos Fredriks bror, hans fru och deras två små barn. Den äldsta sprang runt och försökte jaga henne utan att hon blev arg. Visst gillar hon det inte, men hon springer hellre iväg än säger ifrån. Sen var hon fräck och åt upp deras katts blötmat medan katten låg på en stol under köksbordet och fräste.

Jag var ledsen igår och grät hemma i soffan med gullegrisen bredvid mig. Det här är jättetufft. Hur vet man vad som ingår i hundens personlighet och vad som bara är omställningsbeteenden? Hur vet vi om ”felen” vi hittar verkligen är ett problem och att det inte är att ha hund i allmänhet som är tufft? Vi kan till exempel inte (just nu iallafall) åka och träna ihop som vi brukar, för vart ska vi då göra av henne? Hon blir så ängslig av att bli lämnad själv.

Med oss (och personer hon känner) är hon världens gosigaste hund, det har till och med Fredrik sagt. Hon ligger alltid med oss i soffan och hon viftar alltid på svansen och vill busa med oss. Hon är alltid på glatt humör hemma. Det är så mysigt att ha henne på jobbet för hon ligger på en stol bredvid mig och sover. När jag tar en paus så får jag syn på henne och vi kelar lite. Sen fortsätter jag att jobba osv.

Har ni några råd?