Nu ska vi se om jag kommer ihåg någonting från igår. Det är nästan så jag vill förtränga det.
Korta versionen
Det söööööög! Trallalalal!
Långa versionen
Vi hämtade ut startbevis i Motala i fredags. Motala ligger bara 4 mil från Linköping så det var snabbt kirrat.
I går (på loppdagen) åkte vi till Motala och starten så vi var där 20 min innan start. Fredrik och Leffan var med mig som supportrar och de lämnade av mig och min cykel en liten bit från starten eftersom det var svårt att hitta parkering. Jag rullade ner till starten och hade lite över 10 min till godo. Min start gick sent – 11:10.
Vi rullade iväg och det gick väldigt lugnt ut genom Motala. Vi fick ligga bakom en följemotorcykel en bra bit. Till slut släppte han om oss och vi cyklade på. Jag kanske cyklade på lite väl hårt för jag hade sagt till mig själv att ta det lugnt innan Omberg, som ligger vid drygt halva biten, för att inte ta slut på mig själv. Men det gick så fint tyckte jag. Låg i 25-26 km/h och hängde på en klunga. Vi cyklade förbi Vätterviksbadet, där jag campade med farfar och hans husvagn när jag var liten, och strax därefter kom vi till Vadstena.
Strax efter Borghamn kom första depån (35 km). Där stannade jag och tog saft och bulle. Tog en extra bulle och satte bak i tröjan. Tänkte att den förmodligen skulle komma till användning.
Rullade ut ur depån och möttes såklart av ”väggen” – mördarbacken upp på Omberg som alla snackar om. Fredrik hade försökt trösta mig innan loppet med att säga ”men du har ju sprungit uppför Omberg, hur svårt kan det va?”. Haha! Ja, Ombergslöpet gick förvisso 2,5 km rakt upp på Omberg men det var för ett par år sedan och jag var säkert 15 kg lättare.
Jag försökte ge mig på att cykla en bit men insåg att jag skulle behöva gå, så jag klev av hojen och ledde den uppför. Backen var lång, riktigt lång. Jag var förbannad och sket fullständigt i den fina utsikten över Vättern på höger sida. Nu HATADE jag Omberg. Gräv bort skiten! tänkte jag.
Men efter regn kommer solsken och vi fick till slut swisha nerför också, så här låg jag på ordentligt. Så skönt att äntligen få valuta för allt slit. Efter Omberg hade jag hört att det skulle gå nerför i typ två mil, så jag hade förväntat mig en skön tur nu. Det gick OK fram till Väderstad där Fredrik och Leffan stod och hejjade på mig.
Foto: Leif Nilsson
Sen efter Skänninge vid 75 km började det verkligen gå åt helvete. Segaste biten på hela loppet. Uppför och motvind och jag kände bara ”jag vill bara slänga cykeln i diket och gå hem”. Alltså det tog ALDRIG slut, det var sånt segt uppförslut och det räcker för mig. Så fort jag ser ännu mera uppåt framför mig får jag ångest och vill bara kliva av och ge upp. Jag fick aldrig chansen att ta igen mig här. Så vid varje backe gick det bara sämre och sämre.
Efter 100 backar var det äntligen bara ett par kilometer kvar till mål så jag lade i en extra växel och gav mig på en spurt. Men stopp! Broöppning. WTF?! Vem fan åker igenom med båt när det är cykeltävling och vem fan tillåter dom att åka igenom?! Vi var många tjejer som stod här och var irriterade. Till råga på allt så gick båten i ultrarapid och när den äntligen var igenom kom en till båt. Jahapp, min måltid på 4:15 gick åt skogen.
Men! Jag kom i mål på 4:18 iallafall. Jag är inte nöjd med tiden, men å andra sidan handlade det här loppet om att bara komma i mål. Det kände jag redan efter halva biten, och då var det 5 mil kvar. Jag hade fått kriga så jävla länge och det var så skönt att äntligen kunna stanna och omfamna Fredrik. Fötterna hade domnat bort för länge sen och axlarna hade ballat ur.
Om det är något jag ska vara stolt över är just det faktum att jag tidigare cyklat 55 km som längst och varit i rörelse i 2:45 h som längst. Att bara vara i rörelse i 4:18 h är huge för mig. För jag är ingen med uthållighet. Jag gillar pass som ligger runt 1-1,5 timme på cykling och runt 30 min för löpning.
Jag har ju inte mått så bra den senaste tiden. I två veckor har jag lidit av yrsel på grund av att jag slutat ta ångestdämpande medicin (kanske borde ha laddat lite inför backarna ohohoo!) och minsta fysiska ansträngning har känts som att bestiga ett berg. Men nu är det gjort. 10 mil. Aslångt.
