Idag monterade vi en flaskhållare på min Scott (matchande vit) och begav oss iväg till Vallaskogen. Vi körde en runda som vi kört förut, och jag kände att jag vågade mer och tänkte smartare. Jag inser också att cykeln klarar mer än vad jag tror.
Klockan 20 var det intervallträning med Akele på campusarenan så vi cyklade dit. Fredrik brukar vara med på träningarna medan jag avstått eftersom hård löpning påverkar mina benhinnor. Jag sprang några varv barfota inne på gräset i min egen takt istället. Vi avslutade med ett gemensam corepass med plankan i en massa variationer.
Sen rakt in i bushen igen och hamnade på en hemskt teknisk bit. Kunde inte hålla känslorna i styr och tjoade när jag klarade någonting svårt och skrek när jag trodde jag skulle dö. En känslomässig bergodalbana. Just nu går det så långsamt att jag bara gapar av prestationer som denna. Jag skulle aldrig våga brassa på på okänd mark. Hur överkommer man den rädslan egentligen?
Och så har jag anmält oss till Cykelvasan 45 km den 10:e augusti! En lättcyklad tävling, precis lagom :-)
No Comments