Häromdagen fick jag en lysande idé om att åka till det lilla samhället Björnhammaren utanför Hjortkvarn i Närke för att besöka de öde husen där. Jag lånade med mig Roxie och iväg bar det! Björnhammaren är en gammal bruksort och jag tror husen byggdes för de som jobbade på bruket. Efter en dryg timma kom jag fram till gatan där jag hört att de öde husen ska stå. Jag tycker sånt här är otroligt spännande och spöklikt!
SÅ besviken jag blev när jag upptäckte att de rivit alla husen på gatan i Björnhammaren. Men! Vill ni se bilder från de öde husen medan de fortfarande fanns så rekommenderar jag att ni kikar in hos Oh Darling.
Så nu fick jag tänka om, vad hittar vi på istället? Jag körde runt på skogsvägarna i trakten på vägen tillbaka mot Tjällmo så såg jag en skylt som det stod ”Jättegryta” på in till vänster. Där svängde jag såklart in! Det finns jättegrytor i Trädgårdsföreningen i Linköping bara nån kilometer hemifrån, och de ”tvingades” vi besöka som dagisbarn. Det var ingenting jag kände mig vidare intresserad av då, men nu! Nu älskar jag alla såna här naturfenomen! När Fredrik och jag var norrut och bilade för ett gäng år sedan så besökte vi ett meteoritnedslag, det var häftigt.
Jättegrytan norr om Tjällmo har fått namnet Perkils kättil och är en av landets största. Den ligger inbäddad i den mjuka barrskogen i närheten av Annsjön som man skymtar mellan träden på vägen dit. Jättegrytan bildades i slutet av istiden och är 12 meter djup och 4 meter bred. Här har man satt upp stängsel så att man inte råkar trilla i.
Tjällmostigen på Östgötaleden går förbi här, och den är jag allt sugen på att vandra med Fredrik nån gång. Skogen just här är otroligt mysig och fin. Vid Annsjön ska det också finnas en badplats. Värt att undersöka under sommarmånaderna tänker jag.
Aj aj vad trist det är att blogga när inget roligt händer. En grej som hänt är att jag ändrat hårfärg. Det känns just nu inte hållbart att bleka utväxten var 6:e vecka. Dels är det dyrt, och dels har jag börjat tänka mer kring hur jag kan avgifta min närmiljö. Hårfärg med ammoniak som ligger mot hårbotten kan ju inte vara bra!
Så jag gick till min vanliga frisör och kollade om hon hade ekologisk ammoniakfri hårfärg och det hade hon. Och när färgen är ammoniakfri går det tydligen inte att få håret särskilt ljust, så nu är jag typ mörkblond istället för vithårig. Det här liknar mer min naturliga hårfärg som är cendré på vintern och blond på sommaren.
Trivs ganska bra i färgen, märks att håret mår bättre och inte blev slitet av färgningen den här gången. Fint så.
Jag älskar ju fotriktiga skor/minimalistiska skor/barfotaskor. 2011 köpte jag mina första Vibram FiveFingers och att promenera och springa med dem var en helt ny upplevelse. Jag kände ”wow!” direkt. Året därpå sprang jag Göteborgsvarvet i ett par och det gick ju det med.
På den tiden fanns det i princip bara FiveFingers om man ville åt barfotakänslan. Nu finns det en hel uppsjö av olika skomärken som har bred tåbox, inget drop och/eller en tunn sula. Vivo Barefoot, Wildling, BeLenka och Joe Nimble är bara några märken som gör barfotaskor (som dessutom är snygga).
Froddo har sitt ursprung och tillverkas i Kroatien. De gör 3.500 par skor varje dag. Dessa blir mina nya höstskor och det ska bli spännande att se vart de tar mig.
Hjärtat slår snabbare och jag har svårt att komma ner i varv. Vissa nätter sover jag 10-11 timmar för att få någon så när bra återhämtning. Jag känns svullen, vätskefylld. Känner inte igen mig själv.
I år har sommaren varit ovanligt tuff. Värmen och mitt fysiska arbete har verkligen tagit ut sin rätt. Somrarna brukar vara tuffa för mig, det har jag nästan vant mig vid. Men nu har jag verkligen fått stanna upp och rannsaka mig själv och mitt liv. Vad handlar detta om? Varför är jag så värmekänslig och behöver så mycket återhämtning? Jag tror jag har fått fatt i några svar men jag letar ständigt efter mer, jag vill förstå mer.
Jag vill vara snäll mot mig själv, lyssna mer. Den resan har precis börjat och jag undrar vart jag hamnar :)
Nyligen öppnade salladsbar-kedjan Holy Greens en restaurang i Linköping. Jag kom först i kontakt med deras mat i somras då jag var på aw med HusFoto och spelade discgolf. Tyckte det var så gott att jag varit där flertalet gånger sedan dess.
Jag är väldigt noggrann med vad jag stoppar i mig, i synnerhet när jag äter ute. Det brukar bli olika sallader på Ronaldo’s Bistro över ån. Jag älskar deras räksallad!
Hur som är det inte helt enkelt att äta nyttigt ute i den här staden, åtminstone inte om man inte vill lägga flera hundralappar på mat från restauranger som Jord, Dahlboms kök eller Stångs magasin.
Därför går jag till Holy Greens i stan. Inte för att jag tror vegetarisk mat är nyttigare än köttbaserad (det finns sallader med t ex kyckling och lax också), utan för att maten är fräsch och inredningen snygg. Man har 12 olika sallader att välja bland, men man kan också välja en helt egen. De samarbetar med odlare och kan erbjuda lokalodlat efter säsong. Det gillar jag!
Jag gillar dessutom utbudet av dricka (bland annat kombucha) och att man kan köpa till en liten raw-kaka som dessert.
I mitten av juli drog Fredrik och jag till norra Dalarna. Vi skulle cykla i Sälen! Vi hyrde en stuga i en stugby via Air bnb.
Första dagen av cykling drog vi till självaste Rörbäcksnäs som sägs ha Sveriges vackraste singletracks. Där jag bor är jag inte bortskämd med denna typ av släta stigar, det är mycket rötter och sten på stigarna i Linköping och än värre är det i Norrköping även om cyklingen bjuder på större naturupplevelser där.
Det fanns gott om parkeringar när vi kom dit, men allt eftersom dagen fortskred fylldes det på med folk. Det märktes att detta var ett populärt ställe. Kan tänka mig att folk från hela Sverige reser hit för att cykla.
Initialt hade vi tänkt att köra den långa banan – Vallsjörundan. Men efter några hundra meter av dödsbacke med svinmycket sten gav vi upp den idén och körde Kalugapasset istället. Den ska innehålla några av de vackraste bitarna i Rörbäcksnäs och jag kan bara hålla med. Lagom tekniskt var det också. Ibland singletracks, ibland mer sten och så någon lite trixig passage. Precis lagom för vad jag tycker är skoj. Med sina 15 km är det en ganska lång tur också som man kör på 1-1,5 timme beroende på hur fit man är och om man kör på el.
Efter Kalugapasset var Fredrik trött så jag körde slingan Högåsen själv, den är bara 3 km och oteknisk men ganska rolig ändå.
Tycker verkligen man ska åka hit om man kan! Det är riktigt fina stigar och det finns en liten matbutik i närheten där man kan köpa glass efter.