Gnällvarning! Oh yes! Jag stööör mig på vissa saker. Stör mig dock mindre på saker numera än tidigare. För ju mer man stör sig desto mer behöver man nog minde:a sina egna business, tror jag. Anyway.
Vad stör mig? Jo. Jag stör mig på fenomenet att basunera ut EXAKT hur långt de sprungit/cyklat och EXAKT på sekunden. Istället för att berätta om andra, mer viktiga, saker om sitt träningspass. Miss Evil slår huvudet på spiken.
Ibland är det kul att skriva hur långt jag har cyklat, bara för att ni fina läsare ska få lite perspektiv. Men då är det mer på ett ungefär istället för exakt på centimetern. För exakt tid och exakt distans är inte intressant, tycker jag. Mer intressant är hur jag upplevde passet, vad såg jag, vad hörde jag, vad lärde jag mig, hur jobbigt var det? osv. Ibland (oftast) går det sjuukt långsamt där i skogen, men jag vågar nog säga att jag lär mig någonting på nästan varje pass på cykeln bland stenar, rötter och löv. Det kan vara en speciell linje som jag äntligen lärt in eller att jag inte behöver sätta ner foten i den där trånga passagen.
Jag tränar själv på det där med att inte veta hur långt jag cyklat hela tiden. Ibland struntar jag i GPS-klockan och bara kör tills jag är nöjd. Ibland använder jag nån app som mäter tid och distans och så lägger jag mobilen i min sadelväska och låter den ticka på. Då kan iallafall jag tycka att det är enklare att köra på känsla och ta det lite lugnt och njuta mer men ändå ha data att skriva in på funbeat sedan.
På så sätt måste jag ändå säga att mountainbike är förjävla fint. Jag slipper prestationshetsen jag lätt kan skapa hos mig själv genom att hela tiden vilja ta mig längre och snabbare. Det kan ha varit därför som jag körde sönder mig på landsvägscykling. Jag ville hela tiden prestera och jag cyklade så ofta jag kunde. Gick det lite långsammare än dagen innan kände jag mig uppgiven och lite ledsen. Det funkar ju inte i längden. MTB gör att jag släpper allt vad prestationshets heter. För mig handlar det om frihet och att våga och att utmana mig själv genom att besegra hinder och orka upp för hela den där superbranta steniga backen. Och det handlar om att känna att jag lever och få känna skogen. Det är faktiskt helt fantastiskt. Och jag har turen att bo 600 meter från närmaste mountainbikebana.
