Åkte till Torpa Gård idag och kollade när Fredriks brorsa körde folkrace. Dagens höjdpunkt var den rallyrakade nakenhunden (bild 1 *hint*) :) Men innan det köpte jag ju en trainer för ett pangpris på Linkans bästa cykelaffär Nellborgs. Originalpris: 2495 kr, mitt pris: 1499 kr. Kapaw!
Nu kan jag cykla när jag vill och harva timme ut och timme in framför teven. Sweet!
Har ni kollat på SVT’s En klassiker?
Man får följa fyra personer genom Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och slutligen Vasaloppet. En person som berört mig är Anders. Han är sjuk i cancer, men vill ändå fortsätta att träna och genomföra ytterligare en svensk klassiker. I programmet säger han att han uppskattar att bli fysiskt utmattad genom träning eftersom det är ”frisk smärta”. Det bryter av och pausar från den sjuka smärtan han ständigt genomlider på grund av sin sjukdom.
Där tyckte jag han slog huvudet på spiken. Många som inte tränar gör det inte för att det är ”jobbigt”. Ja, det kan upplevas som jobbigt när pulsen bankar i bröstet och när du blir rejält andfådd. Men det är ju skönt jobbigt! När du tränar får du inte bara det här sköna välbefinnandet efteråt, du får också miljöombyte och stimulans genom det. Du kanske möter nya människor som påverkar dig på helt nya sätt? På köpet kanske du också får en ny syn på din kropp. Dina ben är starka, så vad gör de där groparna i låret?
SVT: En klassiker
Vrinneviskogen. Revansch?
Det började bra. Fint flyt. Orkade flera knixiga backar som jag inte klarat sist. Körde dock med för högt tryck i däcken från rundan dagen innan och tappade greppet och kraschade. Värsta kraschen hittills. Landade hårt på vänster sida och hann inte ta emot mig med händerna. Tappade andan för en stund och fick panik. Började storgråta av rädsla. Fredrik undersökte och tröstade. Jag var nära att slå sidan i en vass sten och gått mot en säkert bryta-ett-revben-öde. Som tur var resulterade det bara i en lårkaka och en uppskrapad armbåge.
När jag lugnat ner mig släppte jag ut luft ur däcken och fortsatte. Aningen skärrad och med tillförsikt. Sen kom nästa ”aj”. Körde ner i ett lerhål där det tog tvärstopp och huvudet slungades framåt. Det gjorde ont i nacken ett tag efter det. Sen kom alla omöjliga uppförslut och hällar, där jag fick gå. Blev förbannad för att jag inte kunde eller orkade.
Var helt slut när varvet på ca 8 km var färdigt. Kom runt 4 min snabbare än sist inkl. krasch. Alltid nåt.
Dagens finaste: När vi satt och fikade på en varsin stubbe i en glänta och tittade på två rådjur som helt ovetandes om vår existens betade och skuttade omkring på ängen.
Påminn mig om den här videon när jag gnäller över att det är blött och halt i Vallaskogen senare i höst. Regn och stenhällar är ingen bra kombination. Spana in uppförslänten runt 00:30 in i filmen, dom ba ”wtf!”: