Japp! Så jag åkte bort till Rydsspåret och sprang 2,5:an innan frukost. Det var med tunga ben jag tog mig runt. Kroppen känns alltid så tung när jag springer nu för tiden. Men en dag släpper det, och då kommer jag vara stark och snabb. Som 2011 när jag o mamma sprang Rydssprånget, 5 km kuperad terräng på 30 minuter. Känns helt åt H avlägset idag, men jag kommer dit så småningom. Jag är inte ett träd.
Nu har härligheten rullat 60 mil. 60 mil sedan den 7:e maj, o inte en enda punka. Den kommer väl imorrn när jag o Carro tar en tur?
Smet ut till skogs ikväll runt halv tio-tiden. Det var svalt och skönt ute. Vinden hade mojnat. Just det här med vinden spelar kanske ingen större roll i skogen, men det bidrar till att det är sådär knäpptyst och man hör varje litet djur som prasslar bland vegetationen.
Jag möttes av några fåglar, ett par hästar och en hare på min runda. Jag blev supersvettig fast jag varvade ner med gång emellanåt. Satte mig på en bänk på gården när jag kommit runt efter drygt 4 km och tittade på svalorna som bor i en springa vid vårt fönster.
Det är märkligt det där, hur jag orkar cykla 10 mil men knappt orkar springa ett oavbrutet varv i skogen. Kanske också märkligt att jag är ganska runder om kroppen fast jag tränar så mycket. Farfar trodde nästan jag var med barn när han hälsade på idag(!!). Nej tack, jag är bara tjock. Jag gillar att träna, men jag gillar att äta mer. Så ä de mä’t!
Jag tittade på filmen Bicycle Dreams här om dagen. Det är en dokumentär som följde loppet Race Across America (RAAM) under 2011. Loppet arrangeras årligen. Cyklisterna cyklar rakt igenom USA. Till skillnad från reguljära landsvägslopp körs RAAM i ett sträck. Det är ett lopp mot klockan, från starten på västkusten till målet på östkusten. 4,800 km. Tidsbegränsningen? 12 dagar.
Varför gör de det här? Jag kan inte svara för alla som deltar men i de intervjuer med de cyklister som deltog i filmen sade så gott som alla att de vill veta vad de är kapabla till. Hur långt kan jag pusha mig?
När jag körde Tjejvättern för drygt en vecka sedan hade cyklat 55 km som längst, och nu skulle jag cykla nästan det dubbla – på egen hand. Tjejvättern kanske är en baggis för somliga och kanske årets största utmaning för andra. För mig var det en riktig utmaning. Varför gjorde jag det? För att jag ville veta att jag kan. Jag är min enda begränsning. Jag vill utmana mig själv och jag vill veta vad jag klarar av. Gör man ingenting, så kommer man aldrig få veta hur stark man är.
Att pusha sig själv handlar om att flytta gränser. All fysisk ansträngning är relativ. Jag vill flytta gränsen för vad jag tycker är jobbigt, långt och allt det där.
Allt är lättare än det svåraste du gjort.
Om ni vill spinna vidare på ämnet med fler bra tankar rekommenderar jag Saras podcast: Träningsglädje talks. Leta upp podden som heter Du är din enda begränsning.
Hjälp vilken förmiddagsrunda! Klockan 10 samlades vi vid Hymers klubblokal. Vi blev 9 st glada cyklissor som slöt upp för att köra Rängen runt. Rängen är en sjö och verkar vara en populär runda för cyklister som vill ha lite backträning. Jag själv har länge varit nyfiken på den rundan.
Vid 14 km kom första mördarbacken, från 72 till 113 höjdmeter. Tjofaderullan var fort det gick! Nä, ni som läser bloggen vet att backar är min akilleshäl. Jag är stark i benen men flåset hänger inte med. Jag fick dock bra backtips av Ida. Jag vill gärna växla ner så jag trampar fort men då går det i snigeltakt så hon berättade att det är bättre att ligga på lite tyngre växlar och riktigt trampa igenom backen. Jag testade och det gick bättre! Jag föll inte ur klungan vid varje backe iallafall ;) Dock lyckades jag med en snygg vurpa när det tog stopp på ett ställe och jag glömde klicka ur vänsterfoten. Min hjärna har inte riktigt greppat att klicka ur vänstern när det behövs, för jag har för vana att alltid klicka ur högern först.
Efter många sega backar och en gråtskvätt och pepp från de andra cyklissorna kom vi till Skeda där vi köpte jordgubbar. Sen satte vi oss i gräset och tog igen oss och åt. Bästa på hela rundan! 5,7 mil är det runt Rängen och hem. Både känns och är vääääldigt långt :)
Jag hämtade ut mitt fotopass i Motala idag. Carro hängde med och agerade fotoassistent. Vi började med att ta bilder vid målgång och i stadsparken där alla cyklister låg och göttade sig efter att ha köttat runt Vättern. Oslagbar stämning! Sen åkte vi bort till sista depån i Medevi och tog lite action-bilder. Dock tyckte jag att mingelbilderna var roligast att ta, vilka härliga original det finns! :)
Nästa år ska jag försöka vara ute i god tid och hämtade ut fotopass dagen innan och följa cyklisterna från start till mål och åka runt till fler platser. Nu är jag sugen på att själv cykla! Carro och jag pratade om att göra en halvklassiker nästa år. Tåls att tänka på. Imorrn blir det Rängen runt med Hymer! 5-6 mil med stopp för jordgubbar.
