Jag sprang till Fredriks jobb idag. Det tar ungefär 30 min. Eller ja, att springa är att överdriva. Jag mer lufsade dit. Det gick lätt i början men sen började helvetet, när vartenda steg känns så tungt att foten sjunker igenom skosulan och ner i asfalten.
När jag kom fram efter hundraelva svordomar satte jag mig på den här bänken och tänkte att jag aldrig mer skulle springa.
Jag måste bara säga att jag är så imponerad och stolt över min vän Frida! Idag stack vi ut och sprang intervaller (varvade löpning med gång) trots att det var riktigt pissväder ute och trots att Frida tycker löpning suger. Min intention är ju att få henne att ändra uppfattning och så småningom börja älska löpning hehehe ;)
Vi delade upp passet såhär:
2 min löpning
5 min gåvila
x5
Intervallerna genomfördes med bravur! Egentligen kände vi ganska snabbt att 5 min gåvila var för lång tid, men jag tyckte att det var bättre att börja lite för lätt så att det blir en positiv upplevelse. Går man ut för hårt är risken stor att man inte vill fortsätta springa sen. Det är alltid lättare att öka intensiteten än att sänka den.
Börja försiktigt och känn efter! Spring inte för snabbt för att din löpbitna kompis springer i 4 min-tempo och spring inte så du får blodsmak i munnen första gången. Kom ihåg att du ska vilja genomföra samma pass nästa dag, då har det varit precis lagom.
När sista intervallen var slut hade vi en bit kvar innan vi var hemma så då sprang vi ända vägen hem vilket tog ca 4,5 minut. När vi kom fram var vi båda dyngsura men det kände vi knappt av.
BRA jobbat Frida! Vi kör ett pass till på lördag, eller hur? :D
Lilla Olivia, som fyller 1 år idag, hängde med i barnvagnen. Framtida löpare?
Jag har tänkt att det här skulle vara en renodlad träningsblogg fri från privata tankar och grubblerier. Men det är inte sån jag är. Jag måste involvera känslor och vad som pågår i mitt liv även utanför träningen, annars sprängs jag!
Jag vet inte om någon av er läsare tvivlat på era känslor någon gång. Jag har iallafall gjort det om och om igen. När människor behandlat mig taskigt har jag inte sagt ifrån dels för att jag säkert trott på det de sagt eller att jag varit rädd för konsekvenserna eller att jag helt enkelt trott att jag feltolkat och överdrivit.
Under ungefär 10 års tid har jag tvivlat på mina känslor och trott att olika situationer som uppstått berott på mig. Att jag överdrivit eller inte varit tillräckligt trevlig eller duktig för att förtjäna att bli bra bemött. Jag har tagit emot elaka kommentarer i vänskapsrelationer och på arbetsplatser. Och inte en enda gång har jag sagt ifrån.
Idag har jag givande relationer vilket fått mig att förstå att jag är värdefull och att jag är bra. Det går ju bevisligen att bemöta mig med kärlek och respekt så varför ska jag acceptera att andra inte kan det? Jag duger som jag är.
Just nu värjer jag mig inte så mycket från elaka kommentarer utan relationer som varken är till eller från, eller från relationer som skadar mig på andra sätt än verbalt. Relationer som plockar energi från mig istället för att lägga till energi.
Jag har skrivit om det här förut och det kanske inte låter som att jag kommit någonstans med detta, men det vill jag nog påstå att jag har. Men det här är bara början. Att börja förstå och våga lita på sina egna känslor är a och o. Litar man inte på sina känslor vågar man inte stå upp för sig själv och man får destruktiva relationer. Är man en person som inte vågar stå upp för sig själv blir man lätt ett offer för andra människor som har ett starkt självhävdelsebehov. I sådana relationer är det bara en person som tar all plats. Det är en negativ spiral som är svår att bryta.
Det jag börjar förstå är att mina känslor är äkta. De är värda att ta på allvar. Hur JAG upplever något är sant för mig. Det kanske inte stämmer överens med hur du upplever något, men det är inte relevant, för mig. Jag är värd att ta på allvar och vill man ha mig i sitt liv ska man behandla mig med vänlighet och respekt.
Tidigare har jag funderat mycket på varför vissa relationer inte blivit som jag hade önskat. Jag har tänkt mycket på att jag borde försöka mer, att öppna mig mer och delta mer. Men nu inser jag att jag duger precis som jag är. Om jag inte kan vara mig själv i mina relationer så är det inte mig det är fel på. Det behöver inte heller nödvändigtvis betyda att det är fel på någon annan heller, men bara insikten att JAG inte behöver anstränga mig så förbannat är ett stort steg för min hälsa.
En somrig bild som gör mig glad från Frida & Roberts bröllop 2011.
Foto: Mirelle Hallén
När jag är ute och träningscyklar är det något som händer när man möter andra träningscyklister – de flesta hälsar. Det kan vara en nick, ett leende eller till och med en vink och ett ”hej”. Jag blir så glad varje gång.
Det här fenomenet är dessvärre inte lika vanligt bland löpare, men förr förra veckan var det en tjej som log brett mot mig och faktiskt hälsade. Jag söker alltid ögonkontakt med andra löpare men få tittar tillbaka. Jag antar att det är för att det kanske känns lite för intimt att hälsa på varandra som löpare.
Vad tror du? Hälsar du på andra tränande?
Ps. Grym rubrikssättning, inte sant?
Genom att springa intervaller kan man lura sig själv att springa när det känns motigt. Varje intervall blir ett delmål och man kan antingen stå, gå eller jogga i vilan.
Själv delade jag upp mitt pass i intervaller om 4 minuter idag. Såhär såg passet ut:
4 min löpning
1:30 min gåvila
4 min löpning
1:30 min gåvila
osv..
Detta gjorde jag i fem omgångar. Jag klassar 4 min som medellånga intervaller så jag sprang snabbt och fick upp pulsen rejält men jag maxade inte. Jag höll precis tempot så jag skulle kunna slutföra alla intervaller i samma tempo utan att tvingas sänka farten på slutet.
Jag kan med hjälp av min pulsklocka skräddarsy mina intervaller efter mitt behov och humör. Har du en pulsklocka med intervallinställningar underlättar det eftersom klockan håller reda på tiden åt dig. Min klocka vibrerar när det är dags för varje ny intervall och den funktionen älskar jag.
Har du ingen pulsklocka går det bra med en vanlig klocka eller använd musiken du lyssnar på som intervallinspiration. Välj till exempel att springa en låt, gå en låt osv. Eller varför inte köra fartlek? Använd objekt i din omgivning, som du springer förbi, som delmål. Tänk till exempel att du ska springa fort till nästa lyktstolpe eller ett speciellt träd och så varvar du ner en stund innan det är dags för nästa objekt. Det piggar upp vilket träningspass som helst!
Så, det här var ett litet tips när det känns motigt eller om du precis börjat med löpning. Det här är givetvis även bra för alla som löptränar regelbundet men vill öka tempot lite.
Detta:
