Ibland blir jag så ledsen över hur jag behandlar mig själv. Jag låter allt och alla köra över mig, jag säger aldrig ifrån eller sätter ner foten när något inte känns OK. Och det tar sån energi ska ni veta.

För det första så tror jag att ”alla andra” (okända människor jag möter) vet bättre än mig, och då lyssnar jag hellre på dem hur man ska göra en viss grej vilket jag alltid ångrar efteråt.

För det andra hoppar jag in alla projekt som kommer min väg, vilket i och för sig ger mig mycket glädje och variation, men jag blir också väldigt trött.

För det tredje så grubblar jag enormt mycket på relationerna jag har med andra människor. Kanske just för att jag är så kass på att säga ifrån att jag måste tänka på varje tänkbar situation så jag kan värja mig ifrån den.

Andra tankar jag har är ”Varför gör den här personen så?”. Jag tänker på det HELA tiden. Orka.

Andras känslor absorberar jag som en svamp. Om någon är negativ är det som att den personen tar en liten sipp från min energibägare. Det här känns omöjligt för mig att hantera. Ska jag ta upp neggandet för den här personen eller är det upp till mig att inte bli berörd? Det värsta är när den jag umgås med bara pratar om sig själv. Jag märker det inte då, men efteråt blir jag så jävla arg.

Jag låter alltså folk ta min energi, en energi som kan ta tid att jobba tillbaka igen. Lägg på en dålig nattssömn på det och vi har garanterat en kväll fylld med känsloätande.

Det här har gjort att jag undviker människor som inte nödvändigtvis tar energi, men som inte ger mig någon. Jag går runt med generellt låga energinivåer och jag har inte orken att umgås med dem som varken ger eller tar.

Sedan i februari har jag också mått dåligt över lag. Det är svårare för mig att se mening i tillvaron och jag känner mig dämpad på ett sätt som inte är vanligt för mig. Jag har dock inga problem med vardagen på det sättet, men det vore skönt om det vände snart.

Kuk.