Gunnilla Sahlin, som själv är sockerberoende, tipsade mig om hennes inlägg Ut ur skuggan in i ljuset. Jag har citerat några rader ur det inlägget:

Beroendesjukdomen är somatopsykisk. Ett fysiskt tillstånd som kan få psykiska uttryck. Den är inte psykosomatisk – ett psykiskt tillstånd som kan få fysiska uttryck. Det är viktigt att komma ihåg. Jag är inte socker beroende på grund av en extra utmanande uppväxt, eller för att jag tröstat mig genom åren. Jag är sockerberoende eftersom min hjärna har en biokemisk obalans som sätter belöningscentrum ur spel. Det kan bero på känsliga gener och/eller stor exponering av stimuli under barndomen.

Jag kan verkligen rekommendera alla att besöka Gunilla Sahlins blogg. Där får ni från första parkett veta hur det är att vara sockerberoende.

Det är kanske inte så konstigt att missbruk och beroenden står mig varmt om hjärtat. Jag är väldigt intresserad av området eftersom jag själv vill finna svar.

Ett intressant synsätt uppdagades för mig idag – hur vida missbruk uppstår av yttre påverkningar eller inte. Jag faller inom kategorin för riskbruk då jag använder socker som dämpande medel när jag är stressad och det lätt blir för mycket socker. Riskbruk innebär att man ibland har ett osunt förhållningssätt till drogen, men man har förmågan att inse när det blivit för mycket och kan ta så kallade vita perioder. Det kan inte någon som är beroende göra. Men beror mitt riskbruk på att jag är stressad ibland? Nej. Går jag igång på socker för att jag känner mig nedstämd? Nej.

Den allmänna uppfattningar om skadligt bruk av droger, socker i det här fallet, är att det är de yttre faktorerna (miljön) som gör att vi brukar drogen. Man äter för att man mår dåligt. Det är sant att det triggar igång suget, men anledningen att vi får ett så stort påslag i hjärnans belöningscentrum har med hjärnans uppbyggnad att göra. Den avvikelsen finns redan från början, ända från när vi föds.

Det gör att jag kan fika och ha det trevligt med en vän och ta en bit kladdkaka (ibland tänker man sig inte föroch ibland vill man vara som alla andra), för att sedan när jag kommit hem trycka i mig en chokladkaka och två påsar lakritsnappar. Inte för att jag mår dåligt, utan för att kladdkakan triggat mig. Är detta utom min kontroll? Ibland. Men för någon som har en fullt utvecklat beroende är det definitivt utom dennes kontroll.

Försvinner problematiken när vi blir lyckliga? Nej. Funkar KBT? Kanske fungerar det för de som har problem med spelberoende, shoppingberoende eller andra beteendeberoenden.

Att somliga av oss som ännu inte utvecklat ett beroende kan behärska oss i de flesta fall betyder inte att alla kan det. Och det finns många som känner sig stressade men som inte har behovet av att hälla i sig socker eftersom hon/han har ett normalt fungerade belöningssystem.

En person som är sockerberoende äter inte för att hon eller han mår dåligt. Det är ett fysiskt begär som bottnar i en sjukdom. Beroendet sitter i reptilhjärnan. Drogen är ett primärt behov och missbrukaren tror helt ärligt att hon eller han kommer att dö om hon/han inte får tag på sin drog. Missbrukaren börjar inte att droga för att hon/han mår dåligt, utan för att från första gången hon/han till exempel får smaka på något sött får en så enorm kick att hon/han vill ha den igen och igen och igen. Därför är jag skeptisk till att ge barn socker, men det tar vi en annan gång.

För en person som är beroende spelar det ingen roll hur förhållandena runt omkring ser ut eftersom man föds med ett överkänsligt belöningssystem.

Den psykiska ohälsan är en effekt av missbruket och inte tvärtom.

Tillägg: Vad jag menar med avvikande är att jag upplever ett känsliga belöningssystem som något negativt i vår moderna tid. Sannolikt hade det här varit till fördel förr i tiden, då människan var jägare. Tack Julia för inputen!

Mer om sockerberoende:

• Gunilla Sahlins blogg Vitt Begär
• Tre förhållningssätt till sötsaker
• Beroendet sitter i reptilhjärnan
• Bitten Jonsson – beroendeexpert