Gula banan i Olstorp. Kul när det går nedför, jävligt okul när det går uppför. För det är fan inga små backar vi talar om. Jag önskar bara att jag var starkare uppförs så jag kunde njuta mer av hela banan. För det är fantastiskt fina spår och härlig natur.
När jag cyklar mountainbike är adrenalinnivåerna ganska höga. Det är stora stenar och knepiga tekniska passager som man kanske inte vet om man kommer klara. Det är utmanande och krävande. Så medan MTB är som en stark espresso är promenader för mig som svag ljummen saft. Det händer ingenting. Det är tråkigt. Mellanmjölk.
Men. Dagens promenad var ett undantag. För idag hade jag sällskap av världsklass. Och det slutade med att jag tog den längsta promenaden någonsin. I över tre timmar var vi ute och avverkade halva Linköping.
Köra två varv på Vallabanan, som fortfarande var fuktig och ganska geggig, i kvällssol.♥