När jag cyklar mountainbike är adrenalinnivåerna ganska höga. Det är stora stenar och knepiga tekniska passager som man kanske inte vet om man kommer klara. Det är utmanande och krävande. Så medan MTB är som en stark espresso är promenader för mig som svag ljummen saft. Det händer ingenting. Det är tråkigt. Mellanmjölk.

Men. Dagens promenad var ett undantag. För idag hade jag sällskap av världsklass. Och det slutade med att jag tog den längsta promenaden någonsin. I över tre timmar var vi ute och avverkade halva Linköping.