Den här hällen ser kanske inte mycket ur för världen, men vad min telefon inte lyckats fånga på bild är den förrädiska vinkeln på denna brant. Jag kommer halvvägs, sen tar det stopp och jag välter och svär. Borstar av mig, försöker igen. Samma sak. Måste komma på konstruktionen. Vet att jag måste upp och stå och hinna växla ner och allt det där utan att ”hänga” på kedjan så den går av. Man måste ju vara raketforskare för att tajma allt det!

Hur som helst. Den dagen jag lyckas komma upp är den dagen jag bemästrat Vallabanan. För då har jag inga fler hinder som jag inte klarar av. I fjol var jag svinrädd för minsta lilla sten. Idag åker jag ned för allt, uppför allt, genom allt. Förutom hällen.

Ps. Det är alltså UPP för branten jag ska, inte ner :)

Här har jag illustrerat hällen i profil:

När jag tränar är det oftast endorfinkickarna jag vill åt och det där att känna att man lever. Där kommer mtb in i bilden. När jag cyklar i skogen ser jag det inte som träning, jag upplever.

Jag märker tydligt när det gått för länge mellan träningspassen. Som idag. Irriterad och kort stubin var bara förnamnet. Stackars Fredrik. Lyckligtvis insåg jag att en tallrik pommes inte skulle pigga upp mig utan att cykla över runda stenar och hala rötter i skogen. Det har busregnat en sväng på eftermiddagen, och hela skogen var blöt.

Bakdäcket fick kämpa för att få fäste och slirade mest hela tiden. Det var ganska kul, blir lite mera sport då. På tal om det så mötte jag två hyfsat unga grabbar som också tyckte det var kul att cykla i skogen – utan hjälm. Det känns jäkligt ocoolt att ha hjälm i den åldern, men cyklar man i skogen när det dessutom är blött känns det som att man får sätta det där med ocoolt åt sidan faktiskt.

Med mer endorfin och adrenalin i systemet känner jag mig lite som en ny människa.