Jag sprang till Fredriks jobb idag. Det tar ungefär 30 min. Eller ja, att springa är att överdriva. Jag mer lufsade dit. Det gick lätt i början men sen började helvetet, när vartenda steg känns så tungt att foten sjunker igenom skosulan och ner i asfalten.

När jag kom fram efter hundraelva svordomar satte jag mig på den här bänken och tänkte att jag aldrig mer skulle springa.

Jag måste bara säga att jag är så imponerad och stolt över min vän Frida! Idag stack vi ut och sprang intervaller (varvade löpning med gång) trots att det var riktigt pissväder ute och trots att Frida tycker löpning suger. Min intention är ju att få henne att ändra uppfattning och så småningom börja älska löpning hehehe ;)

Vi delade upp passet såhär:

2 min löpning
5 min gåvila

x5

Intervallerna genomfördes med bravur! Egentligen kände vi ganska snabbt att 5 min gåvila var för lång tid, men jag tyckte att det var bättre att börja lite för lätt så att det blir en positiv upplevelse. Går man ut för hårt är risken stor att man inte vill fortsätta springa sen. Det är alltid lättare att öka intensiteten än att sänka den.

Börja försiktigt och känn efter! Spring inte för snabbt för att din löpbitna kompis springer i 4 min-tempo och spring inte så du får blodsmak i munnen första gången. Kom ihåg att du ska vilja genomföra samma pass nästa dag, då har det varit precis lagom.

När sista intervallen var slut hade vi en bit kvar innan vi var hemma så då sprang vi ända vägen hem vilket tog ca 4,5 minut. När vi kom fram var vi båda dyngsura men det kände vi knappt av.

BRA jobbat Frida! Vi kör ett pass till på lördag, eller hur? :D

Lilla Olivia, som fyller 1 år idag, hängde med i barnvagnen. Framtida löpare?