Tankar

Svårt beslut

Egentligen skulle vi ha bestämt oss hur vi vill gå vidare med Erika igår då hennes ägare Åsa ringde.

Men jag kunde inte förmå mig att bestämma något och jag och Fredrik har inte kommit fram till något tillsammans. Fredrik är underbar. Han ser hur mycket jag tycker om henne och därför tror jag han tycker att det är upp till mig hur vi ska göra. Men jag är också osäker. Det här har varit några extremt tuffa dagar, det är mycket mer jobb med omställningen än vad jag trodde. Först var vi så oroliga för om hon skulle fortsätta kissa inne, och sen är det hetsigt på morgonen då hon ibland kissar inne så fort hon vaknar och vi inte hinner ut med henne. Så nu får man nästan offra alla morgonrutiner för att hon ska kissa ute.

Erika är tre år och har bott på kennel hela livet. Hon är van vid att vara ute på hundgård och kan alltså göra ifrån sig när hon vill. Hon är inte tränad alls. Hon kan inte ”sitt” eller apportera. Däremot kommer hon alltid när man ropar på henne.

Vi oroar oss också över att hon är så ängslig runt nya människor. Hon morrar för att hon är rädd och ibland skäller hon till. Hon är absolut inte aggressiv och vi har testat henne hur hon är mot små barn. Hon är mer undvikande om det är något hon inte gillar så hon bits inte. Vi var hemma hos Fredriks bror, hans fru och deras två små barn. Den äldsta sprang runt och försökte jaga henne utan att hon blev arg. Visst gillar hon det inte, men hon springer hellre iväg än säger ifrån. Sen var hon fräck och åt upp deras katts blötmat medan katten låg på en stol under köksbordet och fräste.

Jag var ledsen igår och grät hemma i soffan med gullegrisen bredvid mig. Det här är jättetufft. Hur vet man vad som ingår i hundens personlighet och vad som bara är omställningsbeteenden? Hur vet vi om ”felen” vi hittar verkligen är ett problem och att det inte är att ha hund i allmänhet som är tufft? Vi kan till exempel inte (just nu iallafall) åka och träna ihop som vi brukar, för vart ska vi då göra av henne? Hon blir så ängslig av att bli lämnad själv.

Med oss (och personer hon känner) är hon världens gosigaste hund, det har till och med Fredrik sagt. Hon ligger alltid med oss i soffan och hon viftar alltid på svansen och vill busa med oss. Hon är alltid på glatt humör hemma. Det är så mysigt att ha henne på jobbet för hon ligger på en stol bredvid mig och sover. När jag tar en paus så får jag syn på henne och vi kelar lite. Sen fortsätter jag att jobba osv.

Har ni några råd?

Previous Post Next Post

You Might Also Like

14 Comments

  • Reply Carro 22 februari, 2012 at 11:43

    Usch, jag känner igen den där ångesten och gråten. Det var likadant här när vi skaffade en kattunge som sällskap till vår katt som varit ensam i många år nu. Det första dygnen var hur ostabila som helst. Gammelkatten fräste, morrade och betedde sig på ett sätt som jag inte visste att hon var kapabel till, samtidigt som hon var tokrädd och gömde sig längst in under sängen på nätterna. Det var hemskt, men lugnade ner sig efter en vecka. Jag mådde verkligen pest under den tiden. Kunde inte äta, och var ständigt orolig. Men omställningen tar tid för alla skulle jag tro. Man är nog lite tokig själv som tror att det ska gå jättesnabbt.

    Sen vet jag inte riktigt vad jag kan tipsa om mer än titta på ”Mannen som kan tala med hundar”. Kanske är det så att hon känner sig osäker och behöver en stark och tydlig flockledare? Han säger ofta i den tvserien att man inte kan förmänskliga hundar, tycka synd om dem osv, utan om de beter sig konstigt så är det oftast för att de saknar en flockledare som har kontrollen. Bara en sån liten sak som vem som går ut genom dörren först har betydelse för vem som är flockledaren. Haha, jag vet att det låter jätteluddigt, och jag har ju inte en aning om hur ni har det hos er med henne. Ni kanske är superbra ledare, bestämda och sätter gränser, och gör allt ni kan. Då rabblar jag på helt i onödan och ber så mycket om ursäkt. Jag skriver av omtanke, även om det säkert låter tjatigt, jag lovar. =)

    Vill bara säga att jag vet exakt hur eländig en omställning känns även om det i mitt fall handlade om att ta in en ny katt i hushållet.

    Lycka till med vad ni än bestämmer er för! <3

    • Reply dessi 22 februari, 2012 at 11:51

      Tack för tipsen! :) Jo jag har märkt att små saker visar vem som är ledaren. I dagsläget går hon först ut genom dörren. Det är ingenting vi tänkt på för hon är väldigt snäll när man är ute och går med henne. Hon drar inte men går heller inte fot. Och vi undviker att tycka synd om henne. Om hon morrar så säger vi till henne, jag brukar peta till henne och göra ett ljud så hon slutar. Likadant om hon går förbi en hund som hon är lite rädd för så går jag bara och låtsas som ingenting, dvs att jag tycker inte synd om henne för det späder bara på rädslan hos henne.

      Jag försöker utsätta henne för andra personer här på kontoret och uppmuntrar hennes initiativ till att sniffa runt. Alltså hon ska inte bli en knähund som vaktar mig utan hon ska känna sig bekväm med andra och inte bara med mig.

  • Reply Emma 22 februari, 2012 at 11:44

    Jag tycker en hel del låter precis som det är att ha hund bara. Det är en tuff period som kommer att bli bättre! Ni får börja träna henne att vara själv på en gång, små små stunder.
    Att hon åt upp kattens mat är ju inget ovanligt. Det är ju jättemumsigt så hinner man inte säga ifrån så kan dom vara snabba!
    Men hur ni vill göra är ju bara upp till er!! Ni måste känna efter själva om ni orkar ha det såhär ett tag, för vänder det tror jag att det gör!

    • Reply dessi 22 februari, 2012 at 11:52

      Mm precis! Jag börjar med att gå på toaletten ;) För nu sitter hon utanför toadörren och gnyr när jag är där (men bara på jobbet).

  • Reply Mimmy 22 februari, 2012 at 12:11

    Åh svårt det där ibland… Hoppas det går bra! :)

    Hm, detta blir en ny favoritblogg, såg att du lägger upp bilder på maträtter ibland. Har dille på både mat,- och fotobloggar. Kör själv lchf och fotar mer och mer :D

  • Reply Lisa 22 februari, 2012 at 12:19

    Usch vilket svårt beslut! Jag ”ångrade” min nästen hela fösta månaden när jag fått hem Emmett eftersom han var så jobbig! Han bet mig så fort jag hanterade honom! Det är dessutom en stor omställning att skaffa hund.

    När det gäller osäkerheten så kommer det säkert lugna sig när hon blir tryggare med er, eller hon kommer nog iallafall bli mindre reaktiv. Huvudsaken är att hon känner att ni har kontrollen när det kommer besökare till er och att det inte blir ”alla mot hunden” om hon skulle morra, utan ett pet och sen ignorera.

    Sen får ni nog acceptera att potträningen och ensamhetsträningen kommer att ta tid och mycket ork från er, men det kommer bli bättre!

    Sedan jag skaffade hund har min vardag förändrats väldigt mycket, men har man intresset så är det värt det x1000. Man får så mycket tillbaka, helt villkorslöst!

    Lycka till! Kram

    Vad det gäller Ceasar Milan måste jag bara lägga till att hans metoder inte kan appliceras rakt av på vilken hund som helst, speciellt inte av vem som helst. Visst att man ska vara ”ledaren”, men som alla vet finns det många olika typer av ledarskap!

    • Reply Sandra B 22 februari, 2012 at 16:33

      Jag håller absolut med dig här om Ceasar Milans metoder, det är inga metoder som vem som helst ska pyssla med, och det passar definitivt inte alla hundar. En osäker hund/otrygg hund kan säkerligen bli värre om ens nya ”ledarskap” tolkas som dominans och helt enkelt blir helt enkelt bara jobbigt för hunden som inte förstår vad du menar.

      • Reply Jennie 23 februari, 2012 at 10:36

        Och jag ryser, och blir rätt arg, när jag bara hör talas om Ceasar Milan :D Hundar gör det som lönar sig mest!

        I praktiken kan det till exempel innebära att en stund varje dag träna kommandon/klickerträna med sin hund, för att i det långa loppet alltså lära hunden att ”det lönar sig att alltid vara nära och lyssna på husse/matte, för ibland ger hen mig möjlighet att GÖRA något för att få min belöning! YAY!!”. Som ägare ska man alltså vara det mest attraktiva alternativet, då behövs inga koppel, hot eller straff. <3

  • Reply Anna 22 februari, 2012 at 13:44

    Förstår att det är svårt! Men många av problemen låter ju som att de kommer från omställningen från kennellivet. Då hon inte är så gammal så borde hon ju lära sig rätt snart, med kissandet t.ex. Sen känner hon ju inte er så bra heller än; det kan inte vara lätt att hamna i en ny värld bland okända människor där reglerna inte heller stämmer överens med vad hon är van. Att lämna henne ensam medan ni tränar på kvällarna ska ju gå att lära henne så småningom när hon är trygg i sitt nya liv, hon har det ju väldigt lyxigt som får vara med dig på jobbet hela dagarna. :-) Många andra lämnar ju sina hundar hela dagarna medan de jobbar, eller kommer bara hem för en kort rastning på lunchen. Om ni är beredda att ha det tufft en tid nu i början så hoppas och tror jag att det kommer löna sig längre fram. :-)

  • Reply Sandra B 22 februari, 2012 at 16:29

    Det ÄR jobbigt den första tiden och kan vara en lång tid framöver. En hund som vuxit upp på en kennel kan ha en del i bagaget så att säga, och det blir mer att jobba med än om man skaffar en valp/unghund som är mer formbar. Jag tror som så att om ni lägger ner mycket tid på henne och kanske tar kontakt med en duktig hundpsykolog/tränare så kommer det nog ordna sig. Likaså tar det nog lång tid för henne att bo in sig hos er, det är ju ett helt nytt liv som öppnat sig för henne. Då hon bara är 3 år så är hon ju fortfarande ung, och sålänge hon får tillräcklig mental stimulans och jobbar med kontakten med er så kommer det bättra sig :)

  • Reply Mia 22 februari, 2012 at 17:14

    Nu kan ju jag inte komma med några sanningar eller inte, för alla hundar är ju som sagt olika även inom rasen och just taxar har jag inte speciellt stor erfarenhet av mer än att Mattes (min man) släkt har x antal taxar. Så uppfattningen JAG fått av dem är i alla fall att de är rätt skälliga generellt och något som jag TROR är svårt att träna bort även om det säkert inte är omöjligt.

    Sen tycker jag de verkar vara lite mer enmanshund/enfamiljshund eller vad jag ska säga. Inte att de inte gillar andra men att de tyr sig väldigt till deras flock/flockledare (till skillnad från mina staffar som mer än gärna blir med vem som helst om de verkar roliga! :P).

    Det med att hon inte är rumsren kommer nog gå relativt snabbt att träna bort tror jag. Ni får väl tänka att hon är som en valp i början och springa ut med henne i tid och otid, det tror jag dock inte kommer vara något problem i framtiden.

    Samma sak gäller det väl egentligen med ensamhetsträningen. Ni får väl börja från valpnivå där med. Börja med att bara stänga dörren först (när ni är utanför givetvis), sedan kanske kasta soporna, öka med att gå till affären osv.. Vissa hundar har lättare att slappna av i ett begränsat utrymme också, dvs avgränsa så hon bara kan vara i ett rum när ni är borta eller liknande. För de flesta går det bra att lämna hunden ensam men det kan krävas tålamod och ta tid.

    Osäkerheten då? Den tror jag personligen kan vara svårast att arbeta bort. Självklart kommer hon bli tryggare i sig själv så fort hon känner sig säker med er fast det tror inte jag är lösningen till allt. Men med mycket träning ska väl det också gå att arbeta bort?

    Vi tog hand om en pitbulltik som blivit misskött för länge sedan. Hon var 9 månader och inte rumsren + strykrädd. Rumsrenheten var det inga problem att arbeta bort, att ha henne själv tog längre tid men funkade. Däremot var det omöjligt att inte få henne att vara strykrädd, samt känna sig säker bland nytt folk. Visst, hon blev bättre men aldrig bra. Men, nu var det här också en hund som blivit misskött och misshandlad + av en helt annan ras. Så det är ju inte riktigt samma sak.

    Sen har vi ju Tyra här hemma.. Staffetik som var omplaceringshund och ungefär 1 år när hon kom. Henne har det aldrig varit några problem med. Hon är rumsren, säker i sig själv, har inga problem att vara själv osv. Det bara klickade från dag ett.

    Ja, jag antar att du inte blev något klokare av detta men ville ändå dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Jag tror att Erika säkert kan bli en bra hund, men kanske kräver ganska mycket tid och arbete i början. Känner ni att ni har tid och ork att lägga ner så go for it! Annars kanske ni ska testa någon annan hund, kanske annan ras? Jag vet inte men med mina två omplaceringshundar (olika raser med otroligt olika förutsättningar) har det klickat direkt och jag har aldrig funderat på att inte ha dem kvar (även om det i pitbulltikens fall var mer krävande än att ha en valp vilket jag också haft/har).

    Hoppas allt löser sig till det bästa!
    Många kramar.

    • Reply dessi 22 februari, 2012 at 17:23

      Åh Mia! Tack för dina tankar! :) Det är ju precis det, ett minsta lilla tvivel borde väl betyda att det inte känns helt rätt och då ska man inte ha henne kvar. De runt omkring mig både förstår mig och vill övertyga mig att ha kvar henne. Vi ska prata med ägaren imorgon, det lutar åt att lämna tillbaka henne. Det är otroligt tufft och jobbigt att tänka på det :(

  • Reply Margareta P 22 februari, 2012 at 19:52

    Svåra beslut med att veta hur man ska göra, men jag tror att det viktigaste är att gå på magkänslan. Känns det inte helt bra, så finns det något som kan bli stora problem, om ni måste göra om hela ert vanliga liv för att det ska passa Erika. Prova kanske med en hundras till innan ni bestämmer. Man måste väl ha rätt för alla parter att testa sig fram kram

  • Reply Jennie 23 februari, 2012 at 10:31

    Åh, vad jobbigt när inte magkänslan riktigt är där :(

    Vår dvärgpudel är också en foder/omplaceringshund som levt 4år på kennel innan vi fick henne. Kunde inte heller några som helst kommandon och hade gått mycket på utställning så hon var ”hjärntvättad” till att stå stilla som en staty direkt det vankades belöning, vilket inte är ett så roligt hundbeteende.. Men vill ju ha en kreativ och levnadsglad jycke!

    Och vi upplevde också osäkerhet hos henne första tiden, och fortfarande när vi får gäster så skäller hon på dem. Men det är logiskt.

    Som du själv säger så verkar hennes osäkerhet inte vara aggressiv utan just osäker, och det är rätt naturligt. Och JA! Era rutiner kommer behöva ändras! Mysiga ligga-kvar-i-sängen-länge-sovmorgnar funkar inte för man måste upp, i alla fall en korkort-kissväng (men det spelar ju igen roll för då har man ändå klätt på sig..).. Till exempel.

    MEN! _Det kan verkligen bli bra._ Men det kräver tid och energi och vilja! Gå med i närmsta/någon rekommenderad hundklubb och gå en kurs i vardagslydnad eller agility! Inte bara för prestationernas skull utan för er teambuildning! Man kommer varann otroligt mycket närmare genom sån ordnad träning, plus att ni får träffa massa andra hundmänniskor och lära er jättemycket av dem (och de flesta hundmänniskor är öppna och jättetrevliga)!

    Första gångerna vi lämnade vår pudel ensam hemma så vart hon superstessad och bet på dörrkarmen, vilket vi ALDRIG har beskyllt henne för utan VI har bara varit skamsna över att vi tvingade in henne i den situationen för fort. Hon har behövt TID, men NU funkar det klockrent att lämna henne hemma hela dar, förutom lunchrastningen.

    Tid, tålamod och träning! Har ni det, och en magkänsla och en pickande kärlek för knytet så kommer det faktiskt gå SKITBRA!

    Mycket relevant fråga: Vad vill ni ha hunden till? Endast sällskap? Träna, alltså träna med er, tex löpträna? Eller hundträna, agility? Gå på utställning?

    En stimulerad, aktiverad hund som är en tight del av sin flock är en lycklig hund. Ni kanske skulle trivas bättre med en större hund som kan vara med och springa, och åka inlines med er?

    Jobbigt beslut, men lycka till <3

  • Lämna ett svar till Emma Cancel Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.