Åh hej vilket lopp jag sprang igår tillsammans med Frida! Blodomloppet är sjukt stort i Linköping, vi hade runt 13.500 anmälda till årets upplaga.
Blodomloppet har jag sprungit tre gånger tidigare. Bara vid ett tillfälle har det gått riktigt dåligt, och det var såklart den gången jag var anmäld till milen. Annars har jag tyckt det varit fantastiskt med alla människor runt omkring mig och alla som hejar längs vägen.
De senaste tre åren har jag inte sprungit utan varit fotograf åt arrangörens vägnar. I år ville jag verkligen springa. Så Frida anmälde oss båda till loppet för ett par veckor sedan.
Först sprang Olivia Lilla Blodomloppet. Mängder med små knattar som med eller utan förälder springer 600 meter runt Stångebrofältet.
Efter en timmes väntan var det Fridas och min start. Det var trångt i startfållan och vi fick gå genom tidtagningsbågarna innan vi kunde börja jogga lugnt. Trängseln pågick ganska långt in i loppet även om det lättade upp efter drygt halva distansen. Det regnade och var ganska kyligt i början, men som vanligt är det annat i just Blodomloppet som brukar ta över. Euforin att springa bland andra, att höra Heja Dessi! och att känna att man är ett tillsammans med alla andra löpare.
Banan här i Linköping lades om för ett par år sedan. Förr gick starten på Folkungavallen, men eftersom man planerar att riva det och bygga bostäder har Blodomloppet flyttat starten till Stångebrofältet. Man har dragit om hela banan, och jag måste säga att jag gillade bansträckningen. Den kanske inte är mer naturskön, även om den också innehåller löpning längs Stångån. Den största skillnaden var att vi sprang genom stan och att det var mer flackt.
Löpningen kändes över lag lätt och allting stämde. Jag hade fint sällskap med Frida och kroppen gjorde det den skulle.
Nästa år springer vi igen!