Oavsett om jag väger 72 eller 62 kg så tycker jag att jag är tjock. Jag ser bilder på mig själv från när jag vägde 62 kg och jag hade då ett helt normalt BMI och kunde ha storlek 36 i kläder. Men ändå kände jag mig inte smal. Varför kan jag aldrig vara nöjd?
Jag har hittat en gemensam nämnare. Jag inser att jag inte ser tjock ut på bilder från då jag var som smalast, men jag kände mig tjock. Oavsett vad jag vägt så har jag alltid tyckt att min mage varit oproportionerligt stor/slapp. Jag har alltid fått dra in den och ha byxor med hög midja för att hålla in den.
Slappa magmuskler kan få vilken pinne som helst att känna sig tjock. Det är därför jag till exempel inte tycker att personer som Anja Pärsson ser överviktig ut, för hon har ingen mage. Hon ser vältränad ut!
Förstår ni skillnaden? Det hänger på magen! Nu ska den tightas till! Och hur gör vi då det? CrossFit! Och såklart bra mat. Kolhydrater får min mage att blåsa upp och se mycket större ut än vad den är.
Jag är inget fan av att köra en massa crunches och core-övningar dagarna i ända för att få en platt mage, lika lite som jag är ett fan av att träna statisk styrketräning dag ut och dag in (jag har försökt att gilla det!). Det känns konstlat. Det känns som att jag tränar bara för att träna, medan jag vill träna främst för att det är kul.
Träning som CrossFit ger en jämnstark kropp eftersom man kör funktionella övningar som involverar fler muskelgrupper än till exempel bara biceps. Jag gillar träning där hela kroppen används! Jag gillar träning där träningen har ett sammanhang, ett högre syfte än bara träningen i sig (flum kanske ni tycker men så är det!).
Hänger ni med? Eller låter det som en ursäkt? Fasen, dunno. Men känner man sig degig är det lätt att tycka att man är tjock fast man egentligen bara är otränad.
Gamla bilder från 2008
5 Comments
Hörde i ett tv-program för nån dag sen att har man en gång varit tjock så kommer man alltid att vara det – i tanken. Då handlar det inte längre om att jobba med sin kropp utan snarare sin självbild. Människan är en varelse med begär och behov och vill alltid ha mer, bli bättre, bli snyggare, bli smalare… Ibland måste man dock stanna upp och ge sig själv cred för det man åstadkommit och inse att det kanske är en själv som är bra/normal medan idealen är förvrängda/höga. Når man upp till idealen kommer andra saker att behöva förändras, det är ett evigt kretslopp. Stanna upp och tänk på hur du ser på dig själv. Bestäm dig för vilka brister du kan acceptera och leva med och var nöjd med det.
Tror det ligger mycket i det du säger. Jag är en person som är svårtillfredsställd och har svårt att vara nöjd, jag vill hela tiden sträva framåt, variera och förbättra! Det är nog både bra och dåligt.
Magen: Känner igen mig! Förut hade jag jämt komplex för min oproportionerliga putmage, nu bara ibland. Delvis handlar det om att den faktiskt blir konstigt stor ibland då den sväller som en ballong (IBS), men mycket var egentligen bara dålig träning och slapphet, precis som du säger. Och så! Kom jag på att mycket satt i dålig hållning; jag har haft ett hemskt framåttippat bäcken som gett mig stor svank och putande mage även då ingen putmage egentligen funnits. Kolla bilderna i det här inlägget http://traningslara.se/hallning-del-6-ovningar-for-overkroppen/ så förstår du hur jag menar. Övningarna där har hjälpt mig enormt mycket både med att bli av med magen, räta upp ryggen och med att aktivera rumpa och baksida lår tusen gånger bättre. :-) Kanske kan det hjälpa dig också?
Fastän jag är på gränsen till underviktig, och har varit det största delen av mitt liv, har jag också alltid haft komplex för min putande mage, och alltid tyckt att jag varit lite tjock där och blivit expert på att dra in magen eller ha byxlinningen som klämmer på precis där det sticker ut mest. Jag förstår inte varför man fokuserar så mycket på det man ogillar i stället för att framhäva det man gillar. Idag bryr jag nog mig inte så mycket om magen, däremot har jag blivit mer stolt över mina långa ben (som jag iofs också hade komplex över i tonåren, men det var mest för att alla byxor var för korta och jag skämdes över det).
Viktigast att vara lycklig!
När jag var 20-25 år vägde jag 62-63 kilo till mina 169 cm. Jag tyckte alltid jag var för tjock och var alldeles för bred om baken. Försökte gå ner ännu mer men kom aldrig längre ner än 60. Klagade alltid på vikten, kände mig aldrig smal. Sen fick jag barn och gick upp, och har pendlat mellan 70-79 de senaste tio åren. Jättebra. Not.
Igår ställde sig min goa, smala, söta tolvåring på vågen och den visade 63 kg. Ofattbart, för hon ser VERKLIGEN inte tjock ut! Alltså kan inte jag ha gjort det heller.
Idag väger jag 74 kg och är betydligt mer nöjd med mina kurvor, och får dessutom höra att jag har snygg kropp. Idag kan jag ta in det och tro att de som säger det faktiskt menar det.
SÅ mycket ångest helt i onödan! Men ändå kämpar jag fortfarande för att gå ner…åtminstone till 70…suck.