Jag avundas dem med energi. De som efter en lång arbetsvecka ändå orkar med att anordna roliga fester och fina middagar för sina vänner. Eller de som åker på olika events, reser runt. De som orkar vara positiva och som pallar med jobbiga människor, eller som kanske inte ens ser jobbiga människor.
Fredrik har hjälpt mig att se på energi på ett pedagogiskt sätt. Han säger att man kan se energin (eller snarare bristen av den) som vatten i en bägare. Vissa personer har väldigt lite vatten i bägaren vilket gör att de kan hantera mycket stress och ha många bollar i luften innan det rinner över. Kanske rinner det också undan snabbt så att de återhämtar sig snabbare.
Själv upplever jag min bägare som full nästan hela tiden och att den lätt rinner över. Händer det något oförutsett som stressar mig och jag har sovit för lite så är det viljestyrkan det första som ryker. Då orkar jag inte äta LCHF. Då orkar jag inte med någonting. Orkar inte vara glad och vill bara hem och kura ner mig i soffan och få vila.
Jag undrar ofta varför det är såhär för mig och vad jag kan göra åt det.
Och medan jag skriver det här inlägget och hittade en passande bild slog det mig att det är ett väldigt fint fotografi och att jag bör vara stolt över vad jag skapar. Men det är inte lätt när man är trött.
I Berlin köpte jag ett par Nike Free på Nike Town på Kurfürstendamm. Jag har många olika sorters löparskor (kanske 15 par), men jag har aldrig ägt ett par Nike Free. Dock har jag länge velat ha ett par. Förutom att de är dösnygga är de också dösköna.
Jag använder dem som vardagsskor, jobbskor och nu ikväll även som löparskor. Fredrik och jag stack ut och sprang 5,5 km för att fira vår 10-årsdag.
Världens största inlinestävling. Ca 6.800 åkare var anmälda till årets Berlin Inline Marathon. Det är galet många.
Jag var inte lika förväntansfull inför det här marathonet som förra året då jag deltog för första gången. Förra säsongen hade jag åkt riktigt mycket och motivationen var hög. Då åkte jag på tiden 2:01 vilket jag såhär nu efteråt inser är en väldigt bra tid. Då jämförde jag mig med andra bättre åkare som åker runt 1:30. Men mitt mål då var att åka på 2 timmar och det målet uppfyllde jag ju.
Förra året åkte jag med ett par svarta breda skor från Powerslide. Fick ont i vristerna eftersom de gapar runt fotlederna men drog åt dem vid ett tillfälle och det höll ända vägen in i mål. I år valde jag att ta mina vita smalare skor från Powerslide för att få bättre stabilitet. Vi kom till startområdet ett par timmar innan start där jag mötte Mimmi och hennes dotter från Stockholm Speedskaters.
Vi åt en varsin korv vid ett korvstånd och spanade in de andra åkarna medan de värmde upp. Snörade på mig mina inlines och drog på mig mina anklebooties som är som en slags tjock avklippt strumpa i neopren för att förbättra passformen runt hälen. Ju tightare mina inlines sitter desto mer stabilitet i fotleden får jag. Vänster fotled har jag haft problem med länge. Den är slapp vilket gör att foten lätt tippar inåt, så jag drog åt dem HÅRT när jag kommit till startfållan. Vi tjoade och klappade i händerna när elitdamerna åkte iväg. Fem minuter senare åkte elitherrarna iväg och sen var det två minuter mellan varje start. Jag startade i grupp E vilken var längst bak. Jag hade ställt mig långt fram för att undvika flaskhalsar men det hjälpte tyvärr inte särskilt mycket. Vid varje ojämnhet i backen gjordes varningstecken och det saktades in. Omöjligt att ta sig förbi.
Till slut skingrade sig massan och jag hängde på några olika klungor som höll bra hastighet. Det blåste ganska mycket i Berlin den här dagen och att åka i klunga gjorde stor skillnad. Första halvan gick i ett nafs och passerades på en timme. Lite långsammare enligt plan men ändå godkänd fart. Såg ett par vurpor men det var absolut färre än förra året. Strax efter 28 km började det göra ont i fötterna. Muskeln som sitter från stortån upp i smalbenet som man använder för att lyfta foten smärtade. Jag försökte bita ihop i en halvmil till och hängde fortfarande på klungan trots smärtan. Men till slut blev smärtan för stor och jag fick stanna till flera gånger för att testa att ta av mig strumpor och ankle booties och snöra om. Ingenting hjälpte och det gjorde bara ondare och ondare. Jag testade att åka slalomstil för att undvika att lyfta fötterna men det fungerade bara på torr asfalt.
Det hade nu börjat regna och asfalten blev som is. Jag tog mig fram hjälpligt genom små små skär. När 12 km återstod ville jag bryta. Men jag tog tjuren vid hornen och tänkte beta av den sista biten kilometer för kilometer. När det var 4 km kvar gjorde det riktigt ont. Här åkte tomten om mig. Jag kunde knappt lyfta fötterna och jag hade heller ingen kraft att skjuta ifrån. Publiken var dock fantastisk! De hejjade på mig och ropade saker på tyska som jag inte begrep men jag använde det som energikälla den sista biten. På Unter den Linden precis innan Brandenburger Tor stod Fredrik och hejjade. Äntligen såg jag det stora monumentet! Det var nu bara 3-400 meter kvar till mål och massor av folk stod och hejjade fastän det hade börjat bli mörkt och lite kallt.
Åkte över tidtagningsmattorna och fick min medalj. Lite senare även en plastfilt för värme och två bananer. Mötte upp Fredrik och tog av mig mina inlines. Fötterna gick inte att vinkla uppåt. Jag hade ont i två dagar efteråt. Tog en nutella crepe som påfyllning efteråt och det var bland det godaste jag ätit. Alldeles varm och chokladig! :)
Summering: Första halvan gick som en dans. Jag åkte i klunga vilket jag varit nervös för innan och tempot låg mellan 21 och 24 km/h. Andra halvan var mycket smärtsam och asfalten blev hal på grund av regn. Är inte sugen på att anmäla mig till nästa år, men man vet aldrig! Om ett tag kanske jag fått tillräckligt med distans för att bli revanschsugen för Berlin Inline Marathon är verkligen en upplevelse!
