Att vara starkskör (eller högkänslig) är ju så bra på många olika sätt. Vi starksköra har väldigt känsliga känslospröt och upplever starkare känslor än andra ”normalkänsliga”. Jag kan känna hur en person mår utan att hen behöver berätta det för mig. Jag känner av stämningar (vilket också är asjobbigt om stämningen är otrygg och jag inte kan lämna rummet) och jag berörs väldigt lätt av olika saker.
Jag orkar inte lika mycket som alla andra
När jag var barn hade jag inte något behov alls av att dra mig undan för att ladda batterierna. Det här är något som kommit i vuxen ålder. I hektiska perioder, som varar längre än några veckor, är jag så trött och jag blir inte utvilad trots mängder med sömn. Det är som att jag inte har någon överlevnadsguide, hur i helskotta lever jag mitt liv? Hur ska jag överleva? Ena stunden är jag stark, andra stunden skör. Ena dagen dynamisk visionär, nästa dag hudlös och bräcklig.
Jag upplever att jag måste ha så stora marginaler i mitt liv. Aldrig boka in fler än två saker per dag, där ibland jobb inkluderat. Eftersom jag jobbar på uppdragsbasis är det svårt för mig att ha två fotojobb per dag plus träffa kompisar eller ha något inbokat på kvällen.
Det här gör att somrarna blir väldigt jobbiga för mig eftersom det är då jag gör 80% av alla mina uppdrag på ett år. Under sommarmånaderna känner jag mig i princip aldrig utvilad och tre somrar i rad har det känts som att jag varit på väg in i väggen. Jag har lovat mig själv att inte ta så många bröllop nästa sommar. Jag hade ett bröllop nästan varje helg i somras och jag var bara ledig på söndagarna.
Sömnen är nyckeln till mitt välmående
Alla fattar ju att man återhämtar sig när man sover, men jag kan liksom fysiskt känna det.. i hjärnan. Jag behöver ofta sova tills jag vaknar av mig själv. Först då är jag 100% återhämtad. Oftast behöver jag sova 9-11 timmar per natt beroende på hur mycket intryck jag fått under dagen.
En högkänslig har högre benägenhet för depression och ångest
Min första depression fick jag vintern 2012/2013. Det utlöstes av att jag inte fick återhämtning under en längre period och av att ha ett understimulerande arbete som låg under min kapacitet under ett par år. Sedan dess har den återkommit i perioder. Min depression är så klurig att jag ibland inte vet om jag är deprimerad eller bara låg för att jag har för lite eller för mycket att göra.
Såhär skrev jag i ett inlägg i februari 2016:
Ibland vet jag inte vad det är för fel på mig. Sedan ett par år tillbaka har jag återkommande depressioner. Inte så illa att jag är konstant ledsen och allt bara är svart, utan mer en känsla av att allt tynger mig. Allt är liksom jobbigt. Det är skitjobbigt att gå upp på morgnarna, att duscha, att sminka sig..
Inte ens träningen är rolig. Jag är precis frisk efter en förkylning och man hade ju kunnat tro att jag skulle flänga iväg till gymmet direkt, men jag har ingen som helst lust alls. Jag var ute och sprang i lördags. Kände ingenting.
Hoppas det vänder snart.
No Comments