Idag blev jag hemskt besviken och ledsen. Tanken är att jag ska påbörja samtalsterapi (nej jag är inte psyksjuk jag har bara svårt att säga nej och stå upp för mig själv) på ett ställe, och idag var första samtalet. Jag har väntat länge på det här tillfället och hade höga förhoppningar. Det blev katastrof. Han tog inte mitt problem på allvar, och tiden var knapp för att kunna gå in på detaljer. Han började halvhjärtat rota i saker som gjorde mig hemskt ledsen och under tiden knackade folk på dörren och han gick ut för att prata.
Avslutningsvis gav han mig en klapp på axeln och skickade ut mig i väntrummet bland folk alldeles högröd i ansiktet efter att ha grinat hejdlöst. Där ute satt ju för fan folk som hade ryggbesvär och typ fotsvamp på sin höjd (det här stället är lite allt-i-allo). Jag fick inte en chans att lugna ner mig utan kände hur paniken ökade. Jag gick till receptionen och klämde fram att jag inte var nöjd. Jag fick prata med en sjuksköterska som var lugn och lyssnade på mig. Men hon sa samtidigt att den här mannen var väldigt duktig på sitt arbete.
Är man en duktig samtalsterapeut ger man inte sina kunder en klapp på axeln med inställningen att jag får lösa problemet på egen hand. Han tog inte reda på tillräckligt mycket om mitt problem och min bakgrund för att kunna förstå allvaret i det. Det gör mig så jävla förbannad! Jag försökte tvinga på honom information men det var lönlöst.
Ledsamheten har nu övergått till ilska och jag har gråtit ögonen ur mig. Försökte tänka på annat genom att gå och träna, för att få ur aggressionerna kanske, men det gick inget bra. Och nu har jag ont i huvudet för jag har tänkt så mycket. Att tro att man ska få hjälp är fan värre än att inte få någon hjälp alls. Jävla skit.
